"Rhythm + Flow" är lysande talangjakt med hjärta
Netflix levererar kvalitet framför förnedrings-TV
Behöver världen ännu en strömmande talangjakt? Ja, faktiskt. Åtminstone när den stavas "Rhythm + Flow", Netflix första musiktävling. Som titeln antyder, handlar det specifikt om hiphop och jakten på morgondagens rapstjärnor.
Konceptet, med en jury bestående av Cardi B, Chance the Rapper och T.I., är ett mycket välkommet tillskott i genren. Skapat av bland andra John Legend och skräddarsytt för streaming-formatet, var allt färdiginspelat när första säsongens 10 avsnitt sändes i oktober i tre omgångar.
Därmed har TV-tittarna noll bestämmanderätt och får vackert nöja sig med att se och lära när proffsen jobbar. Detta till skillnad från uttjatade långkörare som Idol, som bygger på den linjära tevelogikens direktsända finaler, där publiken bereds makt att rösta fram sina favoriter.
Det första som slår en i Rhythm + Flow, är att programmet ser ut att ha kostat skjortan. Netflix sparar inte på krutet någonstans och vinstsumman på 250 000 dollar ger en fingervisning om hur mycket streaming-jätten tror på denna satsning.
Rhythm + Flow är amerikansk elitism och stjärnkultur när den är som bäst, omsatt till förvånansvärt mycket hjärta. Den värme och omtanke som genomsyrar hela produktionen, gör att man bryr sig om deltagarna och dessutom får en inblick i deras vardag. Flera av de livshistorier vi får ta del av är mörka och hjärtskärande; i fel händer hade denna sociala aspekt kunnat te sig som okänsliga, rentav exploaterande porträtt. Här landar det dock i en uppriktighet i form av inkännande minidokumentärer. Nivån är höjd för vad kombinationen reality och talangtävling kan vara.
Ols School-tänket regerar
Den konstruktiva tonen märks tydligt när inslagen med misslyckade auditions är nedklippta till ett minimum; kvalitet framför förnedrings-TV. Det är en fröjd att i de första avsnitten följa juryn, när de med hjälp av namnkunniga kollegor scoutar lokal talang i sina hemstäder.
Chance the Rapper vaskar guld i Chicago, Cardi B lägger örat mot marken i New York och T.I. beger sig till trap-meckat Atlanta. Det står dock tidigt klart att det är old school-tänket som regerar. Kan man inte sitt hantverk är man rökt när gästdomare som Twista och Lupe Fiasco förväntar sig att få höra välskrivna rapverser.
När uttagningarna har gallrat fram 30 deltagare, börjar en kompakt och krävande drillning i Los Angeles och Hollywood. Från så kallade cyphers (turas om att rappa i mindre grupp) och dueller (klassiska “rap battles”), till låtskrivande, musikvideoinspelning, uppträdanden och samarbeten med etablerade artister.
250 000 dollar rakt ner i fickan
Tävlingsmomentet åsido, ges inblickar bakom kulisserna; musikbranschens olika processer. Kreativiteten flödar när aspiranterna paras ihop med heta producenter för att skapa studiomagi. Rhythm + Flow är högintressant ur just ett branschperspektiv, då den medverkar till att rita om kartan för den nya generationens självständiga artister. Förutom att deltagarna inte tvingas ingå bindande avtal med något särskilt skivbolag, görs det sak av att prissumman är ovillkorad. Chance the Rapper, själv hyllad indieartist, ser mäkta nöjd ut när han meddelar att prispengarna överlämnas med “no strings attached”.
I finalen får vinnaren en direkt uppmaning att investera i sig själv, vilket knyter an till en pedagogisk tråd att rusta artisterna att stå på egna ben. Detta är anmärkningsvärt i ett klimat där unga, gröna artister ofta tycks bli förfördelade. Då är 250 000 dollar rakt ned i fickan ett fuck off-kapital som heter duga. Inte för att de övriga finalisterna går lottlösa, med tanke på vilka dörrar som lär öppnas för dem efter detta.
Vi svenskar är ett härdat folk, sargade av våra egna TV-kanalers hårt regisserade musikspektakel, med löpsedelsdramaturgi och plågsamt utdragna gallringsprocesser. Rhythm + Flow bör därför vara nog så inspirerande även i en svensk kontext. Det som på ytan kan misstas för plastig underhållning, visar sig vara en givande masterclass i musikalisk och personlig utveckling.