Sam Peckinpah alla filmer rankade – Så bra är ”Bloody Sams” filmografi

Skandalomsusad visionär med stark filmografi.

Sam Peckinpah
Mannen, myten, legenden – Sam Peckinpah.

Sex, droger och ultravåld är bara några av de kryddor vi finner i bråkstaken Sam Peckinpahs liv och filmografi. Hatad av typ alla, hopplös att arbeta med, aldrig nykter men ständigt intressant, gör denna skandalomsusade visionär otroligt smarrig att djupdyka i. I denna artikel rankar vi alla Sam Packinpahs filmer från sämst till bäst i ett försök att kartlägga hans unika filmstil.

Innehållsförteckning:

”Blodige Sam” – Ständigt i krig

Sam Peckinpah och James Cuborn under inspelningen av Pat Garret and Billy the Kid.
Sam Peckinpah klappar igång en tagning under inspelningen av Pat Garrett and Billy the Kid, filmen han trodde skulle bli sitt mästerverk.

Sam Peckinpah var under 70-talet många gånger ett större namn för sina kontroverser än sina filmer. Ett kopiöst missbruk (koks och 3-4 flaskor sprit om dagen), bråk med skådespelare och producenter, ständigt överskridande budgetar, viftande med pistoler på affärsmiddagar, kraftiga förseningar och kontroversiellt våldsamma filmer bidrog, föga förvånande, till att Peckinpah hade svårt att få igenom sina filmprojekt. Att det ens blev några är egentligen ett under.

Mitt i allt detta kaos hade han dock – åtminstone som oftast – en tydlig och unik cinematisk vision, som ännu inte har lyckats efterliknas. I stormens öga föddes en kaotisk bildpoesi, som kännetecknas av ett virrvarr av intensiva zoomningar, slow-motion, korta klipp och en jäkla massa blod. Både filmbolagen, publiken och recensenterna insåg ganska snabbt att Sam Peckinpah må vara galen, men han är också ett geni.

Fast det går givetvis inte att konsekvensfritt bete sig hur som helst. Om det berodde på en brist på tillit, klassisk producent-nervositet eller hämnd, vet jag inte, men många av Peckinpahs filmer klipptes hårt av filmbolagen. I olika etapper fick han inte göra film alls.

Filosofi och ultravåld – två sidor av samma mynt?

Susan George i den provokativa Straw Dogs-scenen.
Susan George kämpar för sitt liv i Straw Dogs.

Sam Peckinpah anklagades ofta för att romantisera våld, ungefär som Quentin Tarantino (en uppenbar Peckinpah-fanboy) anklagas för detta idag. Likt Tarantino menade han också att hans främsta mål med våldet var att skrämma publiken – inte roa dem. Om det är sant eller inte går alltid att diskutera men hans våldsinslag är sällan romantiska. Alla hans filmer är inte heller våldsamma.

Den smått abstrakta westernkomedin The Ballad of Cable Hogue, med den enastående duon Jason Robards och Stella Stevens, var regissörens egna favorit. Den innehåller knappt något våld alls. Detsamma går också att säga om rodeo-dramat Junior Bonner. Men som Peckinpah sade: ”Jag testade att göra film utan våld, men ingen ville se dem”. I Marshall Fines bok Bloody Sam: The Life and Films of Sam Peckinpah, framkommer det också att producenterna tvingade honom att pressa in våldsscener i hans filmer. Det är ju trots allt blodet som säljer en Pickinpah-film, inte dramat.

1971 regisserade Sam Peckinpah sin tveklöst mest provokativa och kontroversiella film, Straw Dogs. Det var också filmen som cementerade smeknamnet ”Bloody Sam”, ett namn han själv hatade. Detta eftersom det underminerade den filosofiska sida och det emotionella djup, han så hårt försökte få fram. Därför är det också intressant att just Straw Dogs, vars ursinniga ultravåld bryter ut i en notoriskt provokativ våldtäktsscen, även är hans mest filosofiska film.

Ville avslöja monstret inom oss.

I Fines bok framgår det nämligen att hela poängen med Straw Dogs, som spelades in mitt under Vietnamkriget, var att visa upp människans underliggande och monstruösa djuriskhet. Hur den mest civiliserade mannen kan bli bestialisk. I filmen, där Amy och David (Dustin Hoffman) terroriseras av ett gäng bonniga britter, får vi också se hur David, en uttalad pacifist, börjar vältra sig i en nyförvärvad känsla av ”manlighet”. Han blir våldsam mot sin hustru, som han tidigare har känt sig kastrerad av, och skall ”krossa” förövarna och försvara sitt revir. Det är en otroligt intressant studie i vad som idag skulle kallas för ”toxic masculinity”.

Cinematiska signum

Sam Peckinpah under inspelningen av The Wild Bunch.
Sam Peckinpah under inspelningen av mästerverket The Wild Bunch. Foto: Bernie Abramson.

Med sitt arbete inom action- och westerngenren passar kanske inte Sam Peckinpah riktigt in i den typiske bilden av en ”auteur” – en konstnärlig filmskapare med en utmärkande personlig vision. Här finns inga svartvita närbilder på lidande ansikten, som håller monologer medan de tittar rakt in i kameran, á la Ingmar Bergman, eller den kyliga distans och högintellektuella substans som kännetecknar Stanley Kubricks verk. Nej, Peckinpahs unika vision ligger i ett benhårt filmuniversum där en man måste vara en ”man” för att överleva och där sprutande blod symboliserar förtryck lika mycket som frihet.

Det finns en melankoli i Sam Peckinpahs värld, som jag tror många missar. Där allt, mer eller mindre, har ett motsägelsefullt och dubbeltydligt förhållande. Detta syns inte minst i det komplicerade gestaltandet av könsrollerna (kvinnorna har det knappast lätt i Peckinpahs filmuniversum utan det är stenhård patriarki som gäller, samtidigt som sympatin ligger hos dem).

Våldsbaletterna.

Det kanske mest signifikanta kännetecknet för Sam Peckinpahs filmstil är de unikt klippta våldsscenerna. Han lyckas liksom hitta en intensitet och skönhet i det hela, som är svår att värja sig mot. Genom snabba klipp och inklipp, kors och tvärs, och en blandning av vackra slow-motionsekvenser, stillbilder och kraftfulla blodkatapulter, har hans actionscener oftast jämförts med en balett. En stil många har försökt imitera, men aldrig lyckats. Detta eftersom hans imitatörer missar klippens underliggande vemod.

https://www.youtube.com/watch?v=_ysVoV3x5Z

Drömmen om Mexiko.

Ett annat tydligt tema i Sam Peckinpahs universum är idén om Mexiko som fristad. Som en förlängning av John Hustons Sierra Madres skatt (1948), fantiserar Peckinpah om landet i syd där naturen står ovanför människan, men där rikedom och vila finns att hämta. Men det är en belöning som måste förtjänas. Oavsett om det krävs en hård kamp mot lagens män, eller mot naturen självt.

Sam Peckinpahs filmer i kronologisk ordning

    1. The Deadly Companions (1961)
    2. De red efter guld (1962)
    3. Major Dundee (1965)
    4. The Wild Bunch (1969)
    5. The Ballad of Cable Hogue (1970)
    6. Straw Dogs (1971)
    7. Junior Bonner (1972)
    8. The Getaway (1972)
    9. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)
    10. Bring Me the Head of Alfredo Garcia (1974)
    11. Killer Elite (1975)
    12. Järnkorset (1977)
    13. Konvoy (1978)
    14. Osterman Weekend (1983)

Alla Sam Peckinpahs filmer

The Deadly Companions (1961)

En kvinna med ett hagelgevär.
Foto: Studio S Entertainment.

Foto: William H. Clothier
Manus: Albert Sidney Fleischman
Med: Maureen O’Hara, Brian Keith, Steve Cochran m.fl.

Handling: Efter att ha råkat skjuta en ensamstående mammas barn till döds i en eldstrid, följer den före detta krigsveteranen ”Yellowlegs” med henne som beskyddare till familjegraven långt, långt bort. Hon avskyr givetvis hans sällskap – åtminstone till en början – och kan ta hand om sig själv, men när nya faror nalkas måste de snart skydda varandras ryggar.

Omdöme: The Deadly Companions är en klart godkänd långfilmsdebut. Peckinpah ger intrycket av att vara säker i sin vision, och även om detta är en mindre komplex film än hans senare, har den en del ingredienser som särskiljer sig från den traditionella westerngenren. Att låta huvudrollsinnehavaren döda ett barn, är exempelvis en sådan.

Betygssymbol för 3 av 5

De red efter guld (1962)

De red efter guld.
Foto: Warner Bros.

Foto: Lucien Ballard
Manus: N.B. jr. Stone
Med: Randolph Scott, Joel McCrea, Ron Starr, Mariette Hartley m.fl.

Handling: En åldrad revolverman hyrs in för att transportera guld i bergen. Med sig har han två män, som i hans ovetskap planerar att stjäla guldet. Efter att de övernattar hos en strikt religiös man och hans dotter Elsa, slår även hon följe för att resa till sin blivande man.

Omdöme: I sin andra långfilm fortsätter Peckinpah att bryta upp de klassiska wstern-normerna. Till en början slår filmen an som en klassisk western med pampig Hollywood-musik, moraliserande dialoger och enkelspåriga karaktärer, men halvvägs in i på resan börjar något att hända. Karaktärerna blir allt mer och mer motsägelsefulla och opålitliga och det är många gånger svårt att veta vems moralkompass man skall orientera sig efter. Här finns också en obehaglig våldtäktsscen, som till skillnad från mer gammaldags western där indianer ofta framstod som monster, visar hur bestialisk den vita mannen kan vara. Dessutom får vi en riktigt fin ”shoot out” i slutet.

Major Dundee (1965)

Soldater rider fram.
Foto: Sony Pictures.

Foto: Sam Leavitt
Manus:
Harry J. Fink, Oscar Saul, Sam Peckinpah
Med:
Charlton Heston, Richard Harris, James Coburn, Jim Hutton, Warren Oates m.fl.

Handling: I slutet av amerikanska inbördeskriget leder kavalleriofficer Amos Dundee (Charlton Heston) en trupp med soldater, federala fångar och spejare under en räd in i Mexiko för att stoppaen grupp apacheindianer, som har plundrat militärbaser i Texas, och tillfångatagit några pojkar för att träna dem till sina krigare.

Omdöme: Major Dundee bjuder på en stark skådespelarensemble och är bitvis väldigt bra, men tyvärr är den också rätt spretig. Vilket inte heller är så konstigt. Efter att ha varit, minst sagt, besvärlig under inspelningen (till och med Heston blev rasande och försökte döda Peckinpah med ett svärd), sparkat folk hej vilt och dragit över budgeten med 1,5 miljoner dollar, blev detta Peckinpahs första film att bli misshandlad av filmbolagen. Under karriären envisades han med att sin originalversion av filmen var bland det bästa han någonsin gjort. Tyvärr kommer vi nog aldrig att få ta del av den, även om en längre version släpptes 2005.

Betygssymbol för 3 av 5

The Wild Bunch (1969)

wild-bunch-1
Det vilda gänget i The Wild Bunch, Sam Peckinpahs mest kända film. Foto: Warner Bros.

Foto: Lucien Ballard
Manus: Sam Peckinpah, Walon Green
Med: William Holden, Warren Oates, Ernst Borgnine m.fl.

Handling: Pike Bishops gamla laglösa gäng ämnar att göra en sista stöt innan de pensionerar sig, men blir attackerade av Bishops forna partner Deke Thornton och en blodig strid bryter ut. Pike och överlevande flyr ner till Mexiko, men friden varar inte länge.

Omdöme: The Wild Bunch levererar några av filmhistoriens bästa actionscener. Inspirerad av Bonnie and Clyde och Akira Kurosawas våldsamma samurajfilmer, tog Peckinpah blodampull-konsten till en ny nivå. Ampuller monterades både fram och bak på skådespelarna för att simulera hur kulorna flyger genom deras kroppar. Därtill blandade han blodet med köttbitar för att skapa den där, tja, ultravåldsamma kvalitén som skulle bil hans signum. Men Wild Bunch är inte bara våld. Det är också en historia om kamratskap, hopp och drömmar.

Betyg 5 av 5

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Stella Stevens och Jason Robards i The Ballad of Cable Houge.
Stella Stevens och Jason Robards i The Ballad of Cable Houge. Foto: Warner-Sergel Film AB.

Foto: Lucien Ballard
Manus: John Crawford, Edmund Penney
Med: Jason Robards, Stella Stevens. David Warner m.fl.

Handling: En lösdrivare (Jason Robards) hittar vatten mitt ute i öknen och ser sin chans att leva ett gott liv. Han bygger sig en hållplats för resenärer, och mycket riktigt, börjar också pengarna komma in. Snart träffar han Hildy (Stella Stevens) och en romans väcks till liv.

Omdöme: The Ballad of Cable Hogue var en av Sam Peckinpahs egna favoriter. Och här finns en väldigt fin kärna, som både berör och underhåller. Trots avsaknaden av våld i slutprodukten, var själva produktionen slitsam. Till och med till den nivån att några i filmteamet hade långt gående planer på att mörda Peckinpah. Han var helt enkelt för jobbig. Cable Hogue är dock en mycket välgjord film där min enda invändning är de bisarra Benny Hill-inslagen (allt snabbspolas till vild bluegrass-musik). De passar inte alls till filmens övriga ton. Trean är dock stark.

Betygssymbol för 3 av 5

Straw Dogs (1971)

Dustin Hoffman i Straw Dogs.
Dustin Hoffman i Straw Dogs. Foto: AB Fox Film.

Foto: John Coquillon
Manus: Sam Peckinpah, David Zelag Goodman (efter roman av Gordon M. Williams)
Med: Dustin Hoffman, Susan George, Peter Vaughan m.fl.

Handling: Amerikanske matematikern David (Dustin Hoffman) flyttar med sin hustru Amy (Susan George) till hennes hemby på den engelska landsbygden. Snart terroriseras de av byinvånarna, inte minst av Amys före detta pojkvän.

Omdöme: I dagens filmvärld är ”home invasion”-temat långt ifrån ovanligt. Inte minst i skräckgenren. Men frågan är om någon kommer i närheten av att vara lika skrämmande som Straw Dogs. Det är en hänsynslös typ av film, som helt enkelt inte går att göra längre. Som vi diskuterade ovan är Straw Dogs ett redogörande för det monster som Peckinpah ansåg finnas inom varje man. Det är en mästerlig studie i förväntningarna på den manliga rollen.

Betyg 5 av 5

Junior Bonner (1972)

Steve McQueen i Junior Bonner.
Steve McQueen i Junior Bonner. Foto: ABC Pictures Corporation.

Foto: Lucien Ballard
Manus: Jeb Rosebrook
Med: Steve McQueen, Robert Preston, Ida Lupino m.fl.

Handling: Junio Bonner är en före detta rodeostjärna som har sett sina bästa dagar. Likväl envisas han med att ställa upp i de mörbultande tävlingarna och brottas med de tuffa tjurarna. På hemmaplan är livet stilla, men det finns en del slitningar inom familjen. Inte minst efter att brorsan köper upp farsans gård till ett skandalöst pris.

Omdöme: Detta är en film jag vill gilla mer än vad jag faktiskt gör. Steve McQueen är underbar i titelrollen men det hettar liksom aldrig riktigt till – förutom i de fantastiska rodeo-scenerna. Junior Bonner har potential till klassiskerstatus, fast når inte riktigt dit. Åtminstone inte vid en första titt. Jag hoppas att den växer på mig, för hur häftigt är inte idén av en melankolisk Sam Peckinpah-film om rodeo, med Steve McQueen i huvudrollen?

Betygssymbol för 3 av 5

The Getaway (1972)

Steve McQueen i The Getaway.
Steve McQueen i The Getaway. Foto: Warner Bros.

Foto: Lucien Ballard
Manus: Walter Hill
Med: Steve McQueen, Ali MacGraw, Ben Johnson m.fl.

Handling: Efter att ha fått hjälp av en korrumperad affärsman att tidigt friges från kåken, måste ”Doc” (Steve McQueen) återbetala honom med en sista stöt. Bankrånet går snett och tillsammans med sin fru (Ali MacGraw) fly undan både polis och skurkar.

Omdöme: The Getaway är en snygg heist-film med en övertygande ensemble. Peckinpah har en tydlig vision och allt är utfört fläckfritt. Jag älskar exempelvis den poetiska öppningsscenen som korsklipper mellan en vild hjort och Steve McQueen i fängelset, men samtidigt känns helhetsbilden något anonym.

Pat Garrett and Billy the Kid (1973)

Kris Kristofferson och James Coburn.
Kris Kristofferson och James Coburn. Foto: Fox MGM-film AB.

Foto: John Coquillon
Manus: Rudy Wurlitzer
Med: Jason Coburn, Kris Kristofferson, Bob Dylan, Jason Robards m.fl.

Handling: Här får vi följa den köpta före detta banditen Pat Garrett (James Coburn) under sin jakt på sin före detta partner och vän Billy the Kid (Kris Kristoffersson). I en av de ledande birollerna ser vi Bob Dylan, som också har skrivit filmens fenomenala soundtrack.

Omdöme: Filmen som Sam Peckinpah förutspådde skulle bli sitt definitiva mästerverk är också fantastisk. Men produktionen var en smärre mardröm. Chefsproducenten var desperat ute efter en publikdragare och ville hålla budgeten så låg som möjligt. När Peckinpah sedan fick veta att producenten höll på att massakera filmen i klipprummet, försökte han leja ett par pistoleros (mexikanska revolvermän) till att knäppa honom. Peckinpah själv ska sedan ha ställt sig upp och urinerat på filmduken när han fick se vad som hade gjorts med hans film.

Nu på senare år har Pat Garrett kommit i en nyutgåva som skall vara väldigt lik Peckinpahs version. Och resultatet är en av de bästa westernfilmer som någonsin har gjorts. Dylans musik är fantastisk, inte minst användandet av hiten Knockin’ on Heavens Door, som också skrevs för filmen.

Betyg 5 av 5

Bring Me the Head of Alfredo Garcia (1974)

Warren Oates i Bring Me the Head of Alfredo Garcia.
Foto: Studio S Entertainment.

Foto: Alex Phillips
Manus: Gordon T. Dawson, Sam Peckinpah
Med: Warren Oates, Isela Vega, Kris Kristofferson m.fl.

Handling: Efter att en mexikansk godsägare utlyser en stor belöning på Alfredo Garcias huvud, bestämmer sig barpianisten Bennie att uppfylla hans önskan och starta ett nytt liv tillsammans med sin flickvän Elita. Detta är startskottet på en illavarslande roadtrip olik allt annat.

Omdöme: Bring Me the Head of Alfredo Garcia är egentligen den enda filmen som Sam Peckinpah hade full kontroll över. Vilket givetvis är rätt märkligt sett till den absurda handlingen. Men mitt i all galenskap – som scenerna där Warren Oates åker runt med ett ruttnande huvud i passagerarsätet – finns också en oerhörd kärlek. Han briljerar i huvudrollen och Isela Vega bjuder på en mycket fin och stark insats. En stenhård och modern western, där ingen går säker.

Tyvärr var det under den här inspelningen som Warren Oates introducerade Peckinpah för kokain. Drogen, som man på den här tiden trodde saknade biverkningar, gjorde på sikt Peckinpah ännu mer paranoid och grym mot sina medmänniskor. ”Det värsta med kokain är att du tycker att allt du gör är bra. Du saknar självinsikt och självkritik”, sade regissören senare.

Betyg 5 av 5

Killer Elite (1975)

En man med gevär.
Foto: United Artists.

Foto: Philip H. Lathrop
Manus: Marc Norman, Stirling Silliphant
Med: James Caan, Robert Duvall, Burt Young m.fl.

Handling: Agentkompisar får sur relation när en av dem byter sida. Den ene skall skydda en japansk lönnmördare medan den andre skall mörda densamme.

Omdöme: The Killer Elite börjar ganska lovande men blir snabbt rätt tråkig. Och på den vägen går det. Här finns inte mycket att bry sig om, och ingen i produktionen verkar bry sig heller. Gäspigt värre.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Järnkorset (1977)

James Coburn i Järnkorset.
James Cuborn i Järnkorset. Foto: Sandrew Film.

Foto: John Coquillon
Manus: Julius J. Epstein, Herbert Asmodi (efter roman av Willi Heinrich)
Med: James Coburn, James Mason, Maximilian Schell m.fl.

Handling: En grupp tyska soldater kämpar för sin överlevnad i ett pågående slag mot Ryssland under andra världskriget. När en ny befälhavare ansluter sig, vars största ambition är att tilldelas det prestigefyllda järnkorset, blir livet ännu surare, men det finns en soldat (James Coburn) som inte låter sig bli överkörd.

Omdöme: Järnkorset är Peckinpahs sista lyckade film. Orson Welles skall ha sagt att det var den bästa anti-krigsfilmen sedan På västfronten intet nytt (1930). Det håller jag inte med om. Men det är en väldigt bra film. Inte minst är Maximilian Schell lysande som den äreolystne befälhavaren (en uppenbar inspiration till Christoph Waltz karaktär i Inglorious Basterds).

Konvoy (1978)

Kris Kristoffersson och Ali MacGraw i Konvoy.
Kris Kristofferson och Ali MacGraw i Konvoy. Foto: Universal Pictures.

Foto: Harry Stradling Jr.
Manus: B.W.L. Norton
Med: Kris Kristofferson, Ali MacGraw, Ernest Borgnine, Burt Young m.fl.

Handling: Utöver motivet att han ”hatar truckers” bedriver en envis polis (spelad av Ernest Borgnine) ett personligt vandetta mot lastbilschauffören ”Rubber Duck” (Kris Kristofferson). Efter att de båda parterna ryker ihop på en amerikansk diner bestämmer sig ”Duck” för att ta sin lastbil och köra till Mexiko. Hans handling ses som en revolt i tidstypisk ”stick it to the man”-anda och snart har han hundratals anhändare efter sig. Politiker försöker till och med köpa hans kärlek för att vinna röster.

Omdöme: Ja, Konvoy är ungefär lika märklig som det låter. Men den är också rätt underhållande. Åtminstone emellanåt. Tyvärr spretar upplevelsen nåt kolossalt. Kanske berodde detta på att Sam Peckinpah spenderade flera inspelningsdagar inlåst i sin trailer, hög och paranoid på koks. Vilket ledde till att vännen James Coburn fick hoppa in som regissör.

Betygssymbol för 3 av 5

Osterman Weekend (1983)

En kvinna med pilbåge.
Foto: Atlantic.

Foto: John Coquillon
Manus: Alan Sharp (efter roman av Robert Ludlum)
Med: Rutger Hauer, John Hurt, Dennis Hopper, Helen Shaver, Burt Lancaster m.fl.

Handling: Grävande TV-reporter (Rutger Hauer) skall spendera helgen med sina gamla vänner, men det blir en minst sagt bitter tillställning efter att en CIA-agent (John Hurt) berättar för honom att hans kamrater samarbetar med Sovjetunionen. Som om inte det vore nog behöver han att reportern hjälper till att avslöja dem.

Omdöme: Osterman Weekend är Sam Peckinpahs sämsta film. Här finns massor av plot holes och berättandet är helt enkelt inte bra. Men samtidigt finner jag mig själv underhållen mer eller mindre hela tiden. John Hurt har ett par fina stunder och Rutger Hauer är ju trots allt Rutger Hauer. Det är dåligt men sevärt på en och samma gång.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Sam Peckinpahs filmer från bäst till sämst

Mästerverk
The Wild Bunch (1969)
Straw Dogs (1971)
Pat Garrett and Billy the Kid (1973)
Bring Me the Head of Alfredo Garcia (1974)

Utmärkt
De red efter guld (1962)
The Getaway (1972)
Järnkorset (1977)

Bra
The Deadly Companions (1961)
Major Dundee (1965)
The Ballad of Cable Hogue (1970)
Junior Bonner (1972)
Konvoy (1978)

Sådär
Killer Elite (1975)
Osterman Weekend (1983)

About Eric Diedrichs 792 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.