Manusbloggen – Allt om att skriva manus: Analys av A Star Is Born

Oscarsanalys: A Star Is Born – Att uppträda i text (Del 2)

Bradley Cooper, Lady Gaga – A Star Is Born

”Manusbloggen – Allt om att skriva manus, med Emil Oscar” är tillbaka med ännu en analys! (Del 1: The Favourite finns att läsa här)

*****

Tell me something boy… hur skriver man egentligen ut ett uppträdande i ett manus?

Det är något magiskt med att se oslipade diamanter förfina sin talang och blomma ut till att bli riktiga stjärnor, i både verkligheten och på film. Många av mina favoritfilmer innehåller just det elementet, men ibland tar jag ett steg tillbaka och funderar över hur lättmanipulerad man är som filmpublik. Det som visas är ju inte på riktigt. Det är ju inte riktiga stjärnor jag beskådar (med undantag för Lady Gaga som kanske förkroppsligar begreppet bättre än någon annan). Ta exempelvis Bradley Cooper, som axlar rollen som Jackson Maine i A Star Is Born (2018), manus av Eric Roth, Bradley Cooper och Will Fetters; han är ingen musikalisk världsstjärna i verkliga livet, men trots det så köper vi honom som det i hans roll utan några större invändningar.

Frågan som det leder till är: hur imiterar man världsklass? För, om innehållet faktiskt hade varit så bra som det presenteras i filmen, hade han inte då redan varit ett etablerat namn på musikscenen ute i verkliga livet? Med klippning, diverse effekter, m.m. så förstår jag hur ett resultat som liknar världsklass kan uppnås i den färdiga produkten, men manuset då? Hur uppnås det med enbart ord?

Jag har granskat manuset till A Star is Born för att se hur författarna gick till väga för att skriva uppträdanden som känns trovärdiga. Svaret jag fann var att de med hjälp av tydliga karaktärsreaktioner och medveten anspelan till läsarens fantasi, åtminstone uppnådde någonting som närmade sig det slutgiltiga resultatet.

*****

 

REAKTION

I det här utdraget från filmens öppning, läggs ribban för vad läsaren ska känna med hjälp av publikens reaktion, redan innan Jacksons uppträdande kickat igång. Tre små ord, “the crowd erupting”, som får fungera som någon form av referenspunkt för hur vi själva ska reagera. I det här fallet är det lätt att dras med i publikens eufori och förväntan. När de väl börjar spela är det bara att imponeras på samma sätt som publiken.

Hade scenen fokuserat enbart på Jack, så hade det blivit svårare att som läsare/tittare kunna komma med ett omdöme på framträdandet. Det är lite som de där klippen från sitcoms där publikskratten klippts bort och varje skämt plötsligt faller helt platt. Liknelsen kanske inte är klockren, men precis som publikskratten får tittaren att lätta på garden och skratta med, så blir publikens reaktion på musiken i filmen en guide den med.

KÄNSLA FÖRE TEKNISKA DETALJER

Istället för att pumpa scenanvisningarna som beskriver musiken fulla av ackordföljder, tempo och annan musiklingo som egentligen hade kunnat beskriva själva innehållet på ett mer autentiskt sätt, så har manusförfattarna gjort det visa valet att prioritera färgsprakande beskrivningar av hur innehållet upplevs.

“dueling guitars with the sheer force of rock ‘n’ roll — an explosion of sound…”, “a singer-songwriter with a mean guitar […] it’s an all-out attack.”

Det är ingen tvekan om vad det är för musik som spelas i den här scenen. Även om det inte går att höra musiken på pappret så kan vi se leveransen av den framför oss, vi kan föreställa oss mottagandet den får och slutligen så kan vi känna den också.

REAKTION

Igen, i detta som är Allys första uppträdande i filmen, så är det reaktionerna – framförallt Jacks reaktion – som hjälper oss att förstå innehållet.

Jack är som trollbunden, han “can’t help but stop and listen” och i slutändan avslöjar dialogen att han kanske till och med är rörd till tårar. Till skillnad från euforin i Jacks tidigare uppträdande så förstår vi att stämningen och tonen i det här fallet är helt annorlunda. Här förstår vi omedelbart att det inte är ett vanemässigt (men tillfredsställande) framträdande av en rockikon, utan en oslipad diamant som överrumplar oss med sin råa talang.

Reaktionen sätter tonen.

STYR LÄSAREN

Scenanvisningarna i det här segmentet är egentligen väldigt manipulativa, om än effektfulla i vad de eftersträvar, eftersom innehållet rent ut sagt talar om för läsaren vad hen ska känna.

“she is remarkable, her voice so exceptional, talent so transcendent…”, “She sings the last impressive note…”

Istället för att beskriva exakt vad det är som Ally gör, eller hur hon gör det, för att framställa hennes framträdandet som fantastiskt, så omfamnar Roth, Cooper och Fetters begränsningarna som enbart text innebär, och låter läsaren själv fylla i det som saknas med hjälp av fantasin. Kombinera reaktionerna med de styrande anvisningarna så vet vi precis hur vi ska känna och de övriga filmavdelningarna vet exakt vad de har att sträva efter under produktionen.

*****

Många av årets Oscarsfilmer innehöll någon form av uppträdande. The Favourite hade en magisk dansscen (som dock inte var mer än någon rad i manuset), Green Book, som till stor del handlade om pianisten Don Shirley lutade sig precis som A Star Is Born mot nödvändiga reaktioner och Bohemian Rhapsody, som visserligen hade kunnat golva mig även om jag hade varit blind, tack vare Freddie Mercurys röst, men utan att ha läst själva manuset så är jag rätt övertygad om att det jobbar med liknande metoder som ovan nämnda. Oavsett så är tillvägagångssätten många och det är alltid fascinerande att se hur “mästarna” väljer att förmedla det som inte självklart går att översätta till text.

Ett manus som är helt fantastiskt när det kommer till kategorin “uppträdande i text” är Damien Chazelles, Whiplash (2014). Jag rekommenderar alla som är intresserade av manusförfattande att läsa det manuset, och framförallt de 15 sista sidorna. Avslutningen är skriven med en sådan otrolig frenesi att jag blir precis lika tagen av texten som det golvande slutresultatet i filmen. Magiskt.

*****

Härnäst kommer ”Manusbloggen – Allt om att skriva manus” med en sista Oscarsanalys. Den kommer att fokusera på det vinnande manuset för BlackKklansman (2018) och hur manusförfattarna konstruerade filmens klimax på ett ganska så okonventionellt sätt.   Allt gott, Emil För att bekanta dig mer med Emil Oscar kan du gå in på hans hemsida emiloscar.com

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.