Manusbloggen – Allt om att skriva manus: Analys av The Favourite

Oscarsanalys: The Favourite – När skådespelarna får skina (Del 1)

Emil Oscar manusblogg

”Manusbloggen med Emil Oscar – Allt om att skriva manus” fortsätter!

The Favourite (2018), med manus av Deborah Davis och Tony McNamara, och med regi av Yorgos Lanthimos, är något så udda som ett skruvat kostymdrama. Politiska maktspel och triangeldraman under 1700-talets England skriker inte direkt “komedi” (de där perukerna är visserligen ganska svåra att ta seriöst), vilket hade kunnat leda till några ganska så obekväma skådespelarinsatser. Men denna tonsäkra film landade inte bara nomineringar i kategorier som bästa film och bästa originalmanus; samtliga av de tre ledande rollerna belönades dessutom med varsina nomineringar.

Olivia Colmans tolkning av rollen som Queen Anne genererade en nominering för bästa huvudroll och både Rachel Weisz (Lady Sarah) och Emma Stone (Abigail) tilldelades nomineringar i bästa biroll för sina respektive prestationer. Weisz och Stone är båda Oscarsvinnare sen tidigare och Colman har en hel del tunga roller på sitt CV också, så jag är inte direkt förvånad över att skådespelet är en filmens bästa aspekter, men jag tycker ändå att det är värt att titta i manuset för att se vad de hade att jobba med och om det kan ha hjälpt dem uppnå sina imponerande prestationer.

*****

DIALOG SOM STYR

Av diverse anledningar så brukar det avrådas från att skriva alldeles för långa block med dialog. Det kan bero på saker som att det inte speglar verkligheten – monologer sker sällan från personer om de inte är i en position som kräver det (lärare, underhållare, etc.) – eller att det blir onödigt komplicerat för skådespelarna att agera och regissören att aktivera dem. Även om det går att hitta exempel på när denna “regel” bryts i, i princip varje manus som finns, så ligger det kanske något i det.

Emil Oscar manusblogg

I det här utdraget från sida 22 i manuset så kan vi se Weisz karaktär replikera Harleys (Nicholas Hoult) med dialogblock som sträcker sig mellan 3-7 rader. Det är visserligen inte jätteextremt, men jag skulle personligen anse att dialog som sträcker sig bortom tre rader tillhör kategorin “längre”. Ta också i beaktning att liknande exempel återkommer genom manuset och att det inte finns en enda scenanvisning som bryter upp det här samtalet.

Utan att ha någon egentlig insikt i livet som skådespelare så skulle jag vilja anta att många hade fått kämpa med att tackla ett scenario som det utdraget visar. Är man av Weisz kaliber är det uppenbarligen inga större problem. Hennes ofta rappa och självsäkra leverans av absurda repliker, känns så naturliga som de kan göra inom ramarna för världen och det är bara att låta sig imponeras.

AVSKALAT OCH ON POINT

I utdraget ovan kan vi se att det är sparsamt med scenanvisningar och när dialogen väl får stå åt sidan så är anvisningarna som finns koncisa och – smått paradoxalt – väldigt specifika eller öppna för tolkning.

Emil Oscar blogg om manus

Ta dessa två små anvisningar till exempel. Det Stone/Abigail får att jobba med är relativt diffust, för beskrivningen “Abigail realises…” ingjuter snarare en känsla än en visuell bild, hos läsaren. Weisz/Sarah får motsatt en anvisning som är väldigt rak på sak och helt utan några krusiduller.

Även om de båda anvisningarna är väldigt olika i vad de förmedlar, så öppnar båda upp för skådespelarna att själva tolka innebörden, utan att för den sakens skull lämna dem tomhänta. I båda fallen hade några adverb och extra beskrivningar kunnat slängas in. Stones hade exempelvis kunnat bli: “Abigail lifts her eyebrows in realisation…” och Weisz hade kunnat bli än mer specifik med ett “Sarah grabs her firmly by the face…”, men det hade antagligen berövat de båda skådespelarna på deras artistiska förmåga.

När jag skriver så tenderar jag att skriva ut varenda liten reaktion, blinkning och andetag, för att senare behöva skrapa bort 70 % av det när jag inser att den typen av detaljstyrning hade skadat den kollaborativ process som filmskapande är.

I detta fall så kan Stone enkelt hämta från sina egna erfarenheter i vad det innebär att “realise” någonting i en pressad och förvirrande situation och Weisz har inom sina ramar möjligheten att utforska sin karaktär i hur denna hade utfört detaljhandlingarna i exemplet.

*****

SLUTSATS

Mindre erfarna och kunniga skådespelare kanske hade kraschat fullständigt om de hade varit tvungna att axla någon av dessa roller, men med Colman, Weisz och Stone tycks någon form av ultimat symbios med manuset och regissör ha uppnåtts. Manuset ger utrymme nog för dessa tre talangfulla skådespelare att visa upp hela sina register, utan att lämna dem tomhänta i processen. Skådespelarna fick möjlighet att göra precis det som de är bra på och manuset är en unik och härlig upplevelse i sig.

Nomineringarna kändes med andra ord helt rimliga och trots att The Favourite var my favourite i kategorierna för bästa film, bästa biroll, bästa huvudroll och bästa originalmanus, så kammade den enbart hem en Oscar för bästa huvudroll. Colmans vinst var hursomhelst otroligt välförtjänt och hennes tacktal var dessutom en av galans höjdpunkter.

*****

Nästa del av ”Manusbloggen med Emil Oscar – Allt om att skriva manus” kommer att fokusera på A Star is Born (2018).

Allt gott,

Emil

För att bekanta dig mer med Emil Oscar kan du gå in på hans hemsida www.emiloscar.com!

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.