Oscarsgalan 2019 – Triumferna, skrällen och den konservativa Akademin

Oscarsgalan 2019 – Triumferna, skrällen och den konservativa Akademin

Andreas Ziegler
Uppdaterad 07 juli 2021 kl. 10:07 | Publicerad 25 februari 2019 kl. 13:02
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Oscarsgalan 2019 lyckades klara sig utan värd.

Filmtopp synar årets Oscarsgala in i minsta detalj. Var det rätt vinnare i de olika kategorierna?

Oscarsgalan 2019 gick rätt bra, trots kontroverserna inför den. Kvällen bjöd på ett antal triumfer, en jätteskräll och en sedvanligt konservativ akademi.

Vägen fram till Oscarsgalan är lång och nervig för alla nominerade. I år var det dock akademin själv som sattes under mest press. Först var det tal om att införa en ny kategori kallad ”populär film” för att locka fler tittare. Denna kategori glömdes dock bort illa kvickt. Därefter förlorade galan sin värd efter lastgamla homofobiska tweets av Kevin Hart grävts fram. Sedan var det tal om att dela ut vissa priser, bland annat foto, under reklampauser. Detta fick akademin snabbt dra tillbaka efter ett öppet brev från industrin, underskrivet av bland andra Quentin Tarantino och Spike Lee. Oscarsgalan såg ut att bli ett fiasko långt innan den ens börjat.

I slutändan gick det dock rätt bra, tycker jag. Galan inleddes med att Queen, med ”nya” frontmannen Adam Lambert, rockade hela Dolby Theatre med klassikerna ”We Will Rock You” och ”We Are the Champions”. Tina Fey, Amy Poehler och Maya Rudolph presenterade kvällens första pris, bästa kvinnliga biroll. Den tätt sammansvetsade trion skojade om att de stod på scenen och pratade tillräckligt länge för att folk skulle tro att de var värdarna. Och det hade de lika gärna kunnat vara, eftersom de, tillsammans med Queen, fyllde tomrummet som Kevin Hart lämnade efter sig när han avböjde uppdraget som värd. Jag tänkte inte på frånvaron av värd under hela natten. Julia Roberts avrundade barmhärtigt kortfattat efter att ha presenterat priset för bästa film i slutet av kvällen. Här ser du alla årets Oscarsvinnare.

Svensk representation

I Aftonbladets studio skämtade programledaren Frida Söderlund om att Sverige hade två och en halv representanter på galan. Ludwig Göransson var nominerad i kategorin bästa originalmusik för Black Panther. Göran Lundström och Pamela Goldammer var nominerade för bästa smink/mask för svenska Gräns. Glenn Close var den där halvan, då hon var nominerad för bästa kvinnliga huvudroll i The Wife, som regisserades av svenska Björn Runge. Själv tycker jag att Close räknades som en fullfjädrad ”svensk” nominering. Men det är ju bara jag.

I slutändan var det bara Göransson som vann sin kategori. Han tackade sina afrikanska samarbetspartners och regissören till Black Panther, Ryan Coogler, som han känt sedan studietiden. Det är alltid kul när svenskar vinner, tycker jag. Sedan tyckte jag att Gräns förtjänade att vinna istället för Vice. Men som de sa i Aftonbladets studio, så handlar det kanske om att alla i akademin inte sett Gräns, medan Vice var en snackis.

Alfonso Cuarón – triumfernas man

Alfonso Cuarón var nominerad i fyra olika kategorier för sitt mästerverk "Roma". Han vann tre av dessa kategorier och fick alltså göra tre vändor till scenen för att ta emot priser för bästa foto, bästa regi och bästa icke-engelskspråkiga film. Roma var årets bästa film. Cuarón förtjänade att vinna alla sina statyetter. Han var relativt samlad när han höll sina tacktal. Han lyckades tacka alla han skulle tacka och började alltid med att tacka Yalitza Aparicio och Marina de Tavira, som spelade huvudrollerna i filmen. I sitt sista tal lyfte han dessutom fram alla arbetare som jobbar i hushåll, som lever under fattiga förhållanden och som kommer i skymundan alldeles för ofta, både i film och i verkliga livet.

De bästa talen

Det fanns många andra bra tal under kvällen. Spike Lee fick efter 30 år i trogen tjänst äntligen vinna sin Oscar  i kategorin bästa manus baserat på tidigare material. Han stakade sig lite i början, men höll sedan ett tal om förtrycket mot afro-amerikaner, som han varit en stark representant för genom hela sin karriär.

Vinnarna i kategorierna bästa animerade långfilm, bästa animerade kortfilm och bästa kortfilmsdokumentär lyfte alla fram mångfald, både vad gäller ras och kön. En av kvällens bästa repliker kom från en av vinnarna för bästa kortsfilmsdokumentär, Period. End of Sentence., som sa att filmen kämpade för ”menstrual equality”.

Några av de bästa talen kom, inte helt oväntat från personer som är vana vid att stå på scen. Samtliga skådespelare höll bra tal. Regina King vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för If Beale Street Could Talk. Hon höll ett känslosamt tal om författaren James Baldwin, regissören Barry Jenkins och hur filmen var ett resultat av deras fina och kärleksfulla arbete. Mahershala Ali höll ett väl avvägt tal, som för det mesta bestod av att han tackade människor. Men han gjorde det bra. Detta var hans andra Oscar på tre år. Det råder inget tvivel om att Ali nu är ett av industrins tyngsta namn.

Rami Malek vann en Oscar för bästa manliga huvudroll för Bohemian Rhapsody. Jag tycker kanske inte att han var den som förtjänade att vinna mest, men han höll sannerligen ett bra tacktal. Han hyllade Freddie Mercury, som han spelade i filmen och lyfte även fram mångfald genom att hänvisa till sitt egyptiska ursprung.

Lady Gaga vann en Oscar för låten ”Shallow” från A Star is Born. Den låten var ett av kvällens säkraste kort. Det var därför rörande att se hur rörd Lady Gaga var när hon vann. Hon uppmanade folk att inte ge upp på sin dröm. De övriga som varit med och skrivit låten avböjde att hålla tal. Istället tackade de Lady Gaga. A Star is Born var inte en personlig favorit och jag tyckte låten var lite väl klyschig. Men det var ett av kvällens bästa tal.

Den stora Oscarsskrällen

Ett av kvällens roligaste tacktal hölls av kvällens största skräll. Glenn Close var förhandstippad att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för The Wife. Istället vann Olivia Colman för sitt porträtt som den virriga, sorgsna och underbara drottningen Anna i The Favourite. Jag hajade till i min fåtölj när hon vann. Colman gjorde detsamma på scenen. Hon tappade fattningen när hon kom upp på scenen. Att hon lyckades hålla ett någorlunda sammanhängande tal säger en hel del om hur proffsig hon är som skådespelare. Hon uttryckte sin beundran för Glenn Close och bad henne nästan om ursäkt för sin vinst. Coleman var en mycket värdig vinnare. Men visst var det lite surt att Close fick gå hem tomhänt för sjunde gången.

Den konservativa akademin

Mahershala Alli och Viggo Mortensen i Green book, som vann 3 Oscar
Viggo Morternsen och Mahershala Ali i Green Book. Foto: Universal Pictures.

Oscarsakademin är ökänt konservativ. På senare år har den fått en hel del kritik för att främst nominera vita män. Detta resulterade bland annat i hashtaggen OscarsSoWhite. I år var det betydligt bättre på den fronten. Jag har inte sett filmerna i kategorierna animerad långfilm, animerad kortfilm och kortfilmsdokumentär, som alla lyfte mångfald på olika vis, så jag vet inte om dessa filmer förtjänade att vinna. Men det kändes i alla fall bra. Jag ställer mig dock fortfarande frågande till att Black Panther och BlacKkKlansman nominerades. Personligen tyckte jag dessa två filmer var helt okej. Deras nomineringar känns lite som ett försök att blidka de som är kritiska mot akademin.

Dessutom slog ju akademin lite två flugor i en smäll med dessa filmer, som dels kan sägas vara afro-amerikanska produktioner, men också är lite mer folkliga filmer. Det ska dock anmärkas att i alla fall Black Panther var en relativt värdig vinnare i de kategorier den vann, vilket var musik, scenografi och kostym. Manuset till BlacKkKlansman var intelligent och roligt. Jag tyckte dock inte det var årets bästa manus. Min personliga favorit i den kategorin var If Beale Street Could Talk, ett annat afro-amerikanskt projekt. Men jag antar att folk är trötta på att Spike Lee gnäller om att han inte får vinna några Oscars.

Men det är inte akademins försök att blidka sina kritiker som är det mest irriterande med den konservativa akademin. Nej, det mest irriterande är när de fortsätter dela ut priser till filmer som rättar sig efter dess regler. Green Book är ett utmärkt exempel på detta. Det är en film som är baserad på verkliga händelser och handlar om motsättningar som behöver överkommas av huvudkaraktärerna. I detta fallet består motsättningarna av rasism. Till skillnad från exempelvis If Beale Street Could Talk och BlacKkKlansman, som är berättade ur de förtrycktas perspektiv, berättas Green Book ur ett vitt perspektiv. Budskapet är tillrättalagt och filmen är rätt klyschig, även om jag kan tycka att kemin mellan huvudrollsinnehavarna är bra. Mahershala Ali är en lysande skådespelare. Detta var kanske inte hans bästa insats, men visst var han bra.

Det finns dock inte ens på kartan att "Green Book" ska vinna en Oscar för bästa originalmanus. Att denna film, som jag beskrev som småtrevlig i min recension, vinner en Oscar för bästa film känns som en bekräftelse på att akademin kanske inte förändrats så mycket trots allt.

2019 blev ändå ett bra Oscarsår

I slutändan var det dock en bra Oscarsgala, tycker jag. Jag tyckte årets bästa film var Roma. Och Alfonso Cuarón fick gå hem med tre statyetter. Det är jag nöjd med. De som älskar superhjältefilmer är nog glada över att Black Panther fick dra hem tre statyetter. Och jag tycker faktiskt Ludwig Göransson, vår svenske representant, förtjänade sin Oscar.

Akademin är nog också nöjd. De fick dela ut många priser till filmer som är baserade på verkliga händelser och människor. Bohemian Rhapsody gick hem med fyra statyetter och Green Book med tre.

Utöver att Cuarón fick gå hem med många statyetter, har jag alltså även privilegiet att få gnälla på Bohemian Rhapsody och Green Book fram till nästa års gala. Så jag är också väldigt nöjd.

 Vad tyckte ni om årets gala? Vann rätt filmer?

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL