EXKLUSIVT: Storregissören Bille August om sin långa karriär

Bille August är en av Skandinaviens största regissörer. På filmfestivalen i Göteborg var han närvarande med sin nya film "Lykke-Per". Vi fick den stora äran att få prata med honom om hans filmer och långa framgångsrika karriär.

Bille August föddes 1948 i orten Brede i Danmark. Intresset för bilder fanns alltid med honom i hans barndom och 1967 började han studera fotografering.

– Ända sedan jag var barn har jag tyckt mycket om bilder och att få jobba med ljus. Min pappa var väldigt sträng och jag flydde in i min fantasivärld och skrev historier. Den känslan stannade kvar hos mig som vuxen också.

I början av 70-talet fortsatte Bille August in på den danska filmskolan i Köpenhamn för att bli filmfotograf. Men trots passionen för foto, växte sig viljan att få berätta historier starkare.

– Jag ville nödvändigtvis inte bli regissör men det fanns ett tryck inom mig. Jag ville berätta historier och det var därför jag började regissera.

"Jag gick från dansk regissör till internationell acclaimed director"

I slutet av 70-talet långfilmsdebuterade Billie August med den danska filmen "Honning Måne". Karriären växte sig sedan stark i hemlandet med produktioner som "Zappa" och "Tro, hopp och kärlek". Men det var 1987 som det verkliga genombrottet kom med den dansk-svenska produktionen "Pelle erövraren", en historia om en son och hans far som tar jobb hos en godsherre på ön Bornholm. Filmen kammade hem både en Oscar och en Golden Globe för bästa utländska film samt den prestigefyllda Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes.

– Plötsligt gick jag från att ha varit en dansk regissör till att bli en internationell "acclaimed director". Vilket innebar att jag fick en massa anbud att åka utomlands och göra fler filmer. Jag blev väldigt smickrad och fick en stor lust att komma ut i världen och prova på nya saker. Pelle var också på något sätt det ultimata jag kunde göra i Skandinavien då tänkte jag.

Men innan världen låg öppen för Bille Augusts fötter sneglade han mot grannlandet Sverige för sitt nästa projekt. Ingmar Bergman hade skrivit ett manus om hur hans föräldrar möttes och blev tillsammans under 1900-talets början.

– TV tog kontakt med mig och Ingmar skickade manuset till Den goda viljan. Men jag tänkte direkt att jag inte ville vara hans assistent. Det skulle inte fungera. Så jag reste till Stockholm och träffade honom och det första han sade var: "jag har gjort mer än 50 filmer själv och vet hur viktigt det är med regissörens egen integritet, jag är författare här och du är regissör". Och så var det med det. Han respekterade det hela vägen.

På filmfestivalen i Cannes 1992 fick Bille August ta emot sin andra Guldpalm för "Den goda viljan", något bara fyra regissören dittills hade gjort och i dag totalt åtta stycken. Nu ville han på allvar resa utanför Skandinavien och prova nya utmaningar.

– Sista veckan på Bornholm under inspelningen av Pelle erövraren flera år tidigare var det minus 30 grader ute, fruktansvärt kallt. Jag fick influensa precis när vi var klara och låg i sängen i en vecka med feber. Då läste jag boken Andarnas hus och tyckte den var fantastisk.

"Jag släpade en 30 kilos filmrulle till San Francisco"

Chilensk-amerikanska författarinnan Isabel Allendes debutroman "Andarnas hus" släpptes 1982. Många filmskapare ville länge göra film av boken men hon vägrade släppa rättigheterna.

– Jag skrev ett brev till Isabel Allendes agent. Men hörde ingenting. Jag skrev och skrev. Till slut blev de så trötta på mig att de lät mig träffa henne i San Francisco, där hon bodde då. Jag tog med Pelle erövraren på 35 millimeters och det är ju en 30 kilo tung långfilm på rulle. Jag släpade den hela vägen till San Francisco, hur jag kom igenom tullen minns jag inte. Sen hyrde jag en biograf där och visade Isabel filmen.

Vad var hennes reaktion då?

– Efteråt trodde jag hon skulle säga "ja" på en gång. Men hon sa "tack för visningen" och sedan bara gick hon. Nästa morgon på mitt hotell ringde Isabel, hon hade tänkt på saken och nu skulle jag få göra den här filmen. Hon gillade den till slut.

Du blev också kontaktad av George Lucas för att regissera hans tv-filmer om unga Indiana Jones?

– Ja, han hade också sett Pelle så det var kul. Men jag hade aldrig sett en Indiana Jones-film i mitt liv. Eftersom det var TV-filmer som jag skulle göra, tänkte jag att det kunde vara bra övning innan jag börjar göra Andarnas hus. Att få jobba på engelska med engelskspråkiga skådespelare.

"Den kommersiella censuren i USA är värre"

Karriären fortsatte utanför Skandinavien med filmer som "Les Miserables" och "Fröken Smilas känsla för snö". I Sverige regisserade Bille August filmer som "Jerusalem" och "En sång för Martin", där Sven Wollter spelade en kompositör som sjunker djupare ned i Alzheimers. In på 2000-talet fortsatte han med internationella produktioner. En möjlighet att göra film i Kina resulterade i filmen "The Chinese Widow".

– Jag var jurypresident på Shanghai Filmfestival. Sedan blev jag kontaktad av en kinesisk producent som gärna ville göra film med mig. Jag tyckte det kunde vara spännande att få göra film i Kina.

Upplever du, som har gjort film i de flesta av världens hörn, stora skillnader mellan länders arbete med filmproduktion?

– Rent faktiskt är det som så att har du en kamera, ett bra filmteam och bra skådespelare, så är det detsamma. Sen är det klart att det finns språkbarriärer ock kulturella skillnader. Men den stora skillnaden är ju storleken på filmen och längden på trailern.

Budgeten var kanske större på Hollywood-produktionerna?

– Ja, men jag måste säga det att jag har precis gjort en engelskspråkig film som heter 55 Steps, som har premiär i USA. Det är många som frågar mig hur jag har det med Kina och filmcensuren. Jag hade absolut inga problem med det. Jag tycker det är värre med den kommersiella censuren som finns i USA.

Att det hindrar kreativiteten?

– Om man har som jag hade då, fem producenter som alla har åsikter om hur det ska vara. I dag, när man filmar är allting digitalt, så skickas alla dagsprov genast ut till alla producenter när arbetsdagen är slut. Så när jag kommer till hotellet har jag fått mail med producenternas synpunkter, vad de tycker fungerar och vad jag måste göra om. Det är förfärligt.

Det stoppar upp flödet?

– Nej, men man har ju manuset där det står en massa repliker. Det försöker man liksom att ge liv och göra det till en sanning. Men det är en process. Och i den processen är det så lätt att tvivla och säga att det inte fungerar. Att då hela tiden ha fyra eller fem producenter som bara tvivlar på allt du gör… Du förlorar också ditt självförtroende.

"Det är intressant med filmbolag som Netflix och HBO"

På Göteborgs Filmfestival var Bille August med sin film "Lykke-Per", en historia som utspelar sig i Danmark under slutet av 1800-talet. En ung kristen man flyttar till Köpenhamn för att studera till ingenjör.

– Det är en bok som jag läste för länge sedan och som har funnits med mig hela tiden. När jag läste om den för några år sedan tyckte jag att huvudpersonen Per kändes väldigt aktuell, och att hans barndom och ungdom påminde mycket om min egen. Det fanns en nödvändighet för mig att göra filmen. Sedan tog det sex år att finansiera projektet och ett sätt var att skaffa pengar från både film och TV. Därför jobbade vi med två manus, ett för TV och ett för film.

Du gjorde även både en film och en TV-produktion av Den goda viljan?

– Ja, och då visste vi också att det skulle bli både TV och film. Jag pratade med Ingmar Bergman då och han berättade att när han gjorde Fanny och Alexander, skrev han först en åttatimmars TV-version, och trodde att han kunde klippa ned den till en vanlig film. Men sedan satt han med en långfilm på fem timmar som han inte kunde visa någonstans, och var väldigt ledsen över att han skulle klippa bort en massa scener som han tyckte mycket om. Därför jobbade vi också med två manus när vi gjorde Den goda viljan.

Bille August har genom åren valt sina projekt med omsorg och har alltid haft många idéer. För honom är det viktigt att inför varje ny film gå in helhjärtat.

– Varje gång jag sätter igång med något ska det vara ett drömprojekt. Den där nödvändigheten måste finnas, annars fungerar det inte. Jag har många idéer, skriver hela tiden och får massa anbud.

I dagens filmklimat ser också Bille August en ökning av den kommersiella filmen och menar att alla de stora produktionsbolagen i USA satsar på stora filmer i de populära genrerna.

– Jag ska också säga då att det är intressant med Netflix, HBO och liknande företag som också gör långfilmer.

Skulle du vilja göra en film för dem?

– Ja, helt säkert. Jag har en god vän och kollega som har gjort en film för Netflix. Deras attityd var "gör vad du vill, gör något intressant och annorlunda". De tänker såhär att det vi inte kan tjäna in på pengar i biografen får vi hem på TV. Den där flexibiliteten gör att de är mycket mer generösa. De vågar göra filmer som inte är genrefilmer.

Slutligen, om du blickar tillbaka på din karriär och ditt tunga arsenal av filmer. Har du någon som du håller lite extra varmt om hjärtat?

– Det är min hemlighet. Nej, men det är klart att filmerna också på något sätt är mina barn. Därför måste jag försvara dem. Men jag vet ju också när det har fungerat och inte. Men jag har lärt mig något hela tiden. Speciellt nu om vad det är jag ska fokusera på i min ålder. Jag har gjort massa filmer och nu vet jag exakt vad som är viktigt för mig.

Vi tackar Bille August för att han tog sig tiden och berätta om sin långa och fantastiska karriär för oss.

Bille August tar emot Oscar för bästa icke-engelsktalande film.