Vice (2018)

Adam McKays "Vice" berättar historien om Dick Cheneys liv. Cheney var under många år aktiv inom amerikansk politik där han tjänade som både stabchef och försvarsminister åt republikanska ledare. Men det är i rollen som vicepresident åt George W. Bush som de flesta känner igenom honom. Det är mycket som pekar på att det var Cheney som bakom kulisserna orkestrerade det nu hårt kritiserade kriget i Iraq. Han har själv varit en oerhört hemlighetsfull och förtegen individ, således är inte uppdraget att göra en film om honom det lättaste. Filmskaparna försäkrar oss i alla fall i inledningen om att "We did our fucking best".

McKay bygger vidare på den lättsamma, catchiga ton han etablerade i The Big Short. Det är många freeze-frames, snabba klipp, berättarröster, dokumentära bilder, självreferenser och fjärde väggen-brytande — många av knepen har han Martin Scorsese att tacka för. Och stilen är ganska underhållande och sofistikerad, ett litet tag, sedan blir det faktiskt något tjatigt, som om McKay bakom kameran ber oss om att uppskatta hans excellens.

Filmens stora snackis är istället Christian Bale i huvudrollen som inte går annat än att beundra. Han förlitar sig möjligen lite för ofta på samma utstuderade manér, men man måste samtidigt inse att han fångat Cheneys komplexitet. För även om Bale under nattens Golden Globe-gala tackade Satan för sin inspiration till rollprestationen, försöker filmen ändå göra ett nyanserat porträtt av mannen. Det finns mycket ont att säga om Dick Cheney, men lik förbannat är han ju en människa som alla andra. Det tydligaste exemplet på detta är hans relation till sin fru Lynne och framförallt till sina döttrar.

Cheneys ena dotter Mary är lesbisk, inte optimalt på det politiska planet för honom som republikan, men hans kärlek till dottern väger ändå tyngst, och han stöttar henne oavsett vad. En mycket rörande scen. Nämnda Lynne Cheney spelas av den mycket talangfulla Amy Adams, men att säga att hon får särkilt mycket utrymme i Vice vore en överdrift. Lynne låg uppenbarligen bakom en essentiell del av Cheneys framgång, ändå fick jag inte riktigt en känsla om vem hon är baserat på hennes roll i filmen.

McKay använder sig också, som så ofta, av Steve Carell. Här spelar han Donald Rumsfeld, Cheneys första kompanjon inom politiken, och han genererar en hel del skratt. Roligast är dock Sam Rockwell i sin tolkning av George W. Bush — något schablonartad, men oavsett hysterisk. Genom hela filmen agerar också Jesse Plemons berättarröst, och även om rösten som sådan är behaglig, och hans karaktärs dolda identitet snyggt avslöjas på slutet, är det ändå en miss i mitt tycke. Publiken är smartare än vad McKay tror, vi behöver inte matas all information med sked. Detta till trots lyckas Vice övertyga och underhålla, mycket tack vare en oemotståndlig Bale i centrum.