venom

Intervju: Paul J. Franklin – Oscarsvinnande mästare på visuella effekter

Uppdaterad 07 juli 2021 kl. 15:07 | Publicerad 18 december 2018 kl. 19:12

Står bakom de digitala effekterna i "Venom".

Paul J. Franklin är britten med två Oscarsstatyetter i bagaget. Sedan "Batman Begins" har han samarbetat med Christopher Nolan och nu senaste gjorde han de visuella effekterna till superhjältefilmen "Venom". För Filmtopp berättade han om arbetet på filmen och om hans filosofi angående effekter på film.

Sedan mitten av 90-talet har Paul J. Franklin arbetat aktivt i Hollywood. I hans första film "Hackers" från 1995 arbetade han med datoranimationer och gick sedan vidare till att skapa visuella effekter. Hans CV är mycket imponerande och inkluderar storfilmer som "Inception", "Interstellar", "Die Another Day" och "Da Vinci-Koden". Med två Oscarsstatyetter i bagaget är han en av Hollywoods mest eftersökta människor när det gäller filmeffekter. I hans senaste film "Venom" var han med och skapade huvudkaraktärens utseende.

– Vad som fascinerade mig var Venom själv. Han är inte den vanliga superhjälten och det kändes som en möjlighet att få göra något väldigt nytt och annorlunda. Jag har alltid drivits av utmaningar och att skapa något på den vita duken som kanske är svårt att göra. Men jag tror också att det är där som de intressanta sakerna händer.

Paul J. Franklin är inte en främling för superhjältefilmens värld. Han har tidigare arbetat på stora produktioner som Batman Begins och Captain America: Civil War.

– Med Venom var den största utmaningen att han förmodligen är den mest abstrakta av alla serietidningskaraktärer de senaste 30 åren. Detta trots att karaktären i stort sett är av mänsklig form. Superhjältar är oftast människor i dräkter. De kan ha otroliga krafter eller stärkande teknologiska medel som Iron Man och hans robotdräkt. Men annars är de ofta samma. Venom däremot är helt annorlunda.

Venom i filmen från 2018.
Venom i filmen från 2018. Foto: Sony Pictures.

Som karaktär har Venom utvecklas genom åren sedan serietecknaren Todd McFarlane skapade honom. Men grundkonceptet att han är en alien-liknande varelse som lever i symbios med sin värd är fortfarande detsamma,

– Han uttrycker sig själv med tentakler och andra saker som kommer ut från hans kropp. Och slutligen faller han ut ur skinnet som en flytande gummiform som är Venom själv. Så det är en väldigt abstrakt dynamik kring karaktären. Att fundera ut hur vi skulle fånga allt det där, det kaotiska essensen som fansen vill ha och ändå göra honom fotonaturlig i den riktiga världen. Venom sida vid sida med riktiga skådespelare. Det var den största utmaningen.

Hur mycket frihet ges du som skapare av de visuella effekterna på en film som Venom?

– Allt filmskapande är ett samarbete och jag tror att de bästa filmerna är de där regissörerna och producenterna omfamnar de kreativa delarna som en del av processen. Om det så är kostym, stunt eller som i mitt fall de visuella effekterna. Vi hade många människor involverade som kunde karaktären innan och utantill. De visste vad de ville fånga, samtidigt som de letade efter någon som mig som kunde säga hur de skulle tolkas och hur det skulle komma till liv på den vita duken.

Anden från filmen "Tjuven i Bagdad".
Anden från filmen "Tjuven i Bagdad". Foto: United Artists

Med över 20 år i branschen och flera priser för sina insatser, vill ändå inte Paul J. Franklin måla ut något av sina egna projekt som roligare än de andra.

– Jag tar med mig något från varje film. Jag kan prata om indiefilmer med otroligt liten budget som har varit enormt tillfredsställande att göra på grund av människorna och vad jag fick göra. Och jag har självklart också arbetat på stora Hollywoodproduktioner med hundra miljoner dollar inpumpade.

Vad skulle ditt absoluta drömprojekt vara?

– Min favoritfilm är Tjuven i Bagdad från 1940. Jag skulle älska att få vara involverad i en ny version av den filmen. Den har redan gjorts om flera gånger och jag är också realistisk nog om utsikterna att förmodligen ingen skulle vilja investera pengarna som krävs.

Ett intressant val.

– Vad som intresserar mig med film är berättandet av historier. Även om jag arbetar med tekniska processer. Men i slutändan är det ändå därför jag gör det för att jag gillar att berätta historier. Och det jag älskar med visuella effekter är att jag kan berätta otroliga historier som inte annars skulle vara möjliga. Tjuven i Bagdad var väldigt mycket en teknisk banbrytande film och även första gången som en blue screen användes.

Om du då skulle sammanfatta din syn på hur visuella effekter och berättande ska samverka? Vad är din filosofi där?

– Över de senaste åren har vi nått en sådan enorm nivå av digitala effekter att du i princip kan skapa exakt vad du vill. Det som alla filmskapare måste fråga sig själva, i stället för att fundera över hur något ska göras eller vem som ska göra det, bör frågan snarare vara varför gör jag detta? Varför är detta viktigt för berättelsen och förtjänar det sin plats i filmens narrativ? När du har knäckt den nöten faller allt annat på plats därefter. Du ska inte göra något bara för det är coolt, vare sig det är stunt, kostymer eller visuella effekter. Allt handlar om att det ska passa in i filmens berättelse.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL