Varför är skräckantologin så populär?

En djupdykning i skräckantologins historia.

Black mirror
Black mirror. Foto: Netflix

Få har väl undgått TV-serierna ”American Horror Story” och ”Black Mirror”, men skräckantologin är betydligt äldre än så. Varför passar kortfilmer i följd genren så bra?

Först en tillbakablick på skräckantologin…

Unheimliche Geschichten som kom redan 1919 spelar Conrad Veidt, Anita Berber och Reinhold Schünzel olika karaktärer i tre separata berättelser som vävs samman genom en ramberättelse. Ett koncept som är återkommande inom skräckfilmen och populariserades med Skuggor i natten (1945). Brittiska produktionsbolaget Amicus blev i princip synonymt med formatet och spottade ur sig filmer som Mannen i Tågkupén (1965) Hospitalet (1972) och Huset som droppade blod (1971). Det är inte bara i västvärlden som fenomenet är vanlig förekommande. Från Japan kommer Kwaidan (1964) och The… Extremes (2004) är gjorda av några av Östasiens främsta regissörer.

Med TV:ns intåg introducerades även TV-serierna. En av de mest välkända är Twilight Zone där originalet sändes mellan 1959 – 1964. Flera återupplivningsförsök har gjorts och en fjärde säsong har premiär 2019 i ledning av Jordan Peele. Skaparen till originalet: Rod Serling, fortsatte själv med ett annat projekt efter Twilight Zone, ännu en skräckantologi vid namn Night Gallery (1968 – 1973). Alfred Hitchcock Presenterar med den kände regissören som presentatör, producent och ibland skapare sändes mellan 1955-1965 och hade hela 260 avsnitt. I skräckserierna brukar antingen en säsong har en specifik berättelse (som i American Horror Story (2011-)) eller så är varje avsnitt fristående, med eller utan presentation. Även antologiserier för ungdomar finns, ni som växte upp på 1990-talet kommer kanske ihåg Are You Afraid of the Dark (1991-1999) eller Kalla Kårar (1995-1998) efter bokserien med samma namn.

Rod Serling i Twilight Zone. Foto: CBS

Hur kommer det sig att det kryllar av film och TV antologier med temat skräck? Kanske hänger det ihop med hur spökhistorierna har berättats. Vem har inte i ungdomen svurit på att ens kompis kompis sett sin döda farmors spöke? Små korta berättelser, sanna eller påhittade, där enda syftet är att skrämma folk. En annan anledning är helt enkelt att skräck är tacksamt att göra i korta format. Historien behöver inte förklaras (och förstöras) och tricket att hålla publiken på helspänn behöver inte uppehållas alltför länge.

Formatet verkar fortfarande populärt. ABCs of Death (2012), där hela 26 olika regissörer och manusförfattare fick göra var sin film fick inte mindre än tre uppföljare. V/H/S (2012) introducerade found footage-genren till antologin och både Southbound (2015) och XX (2017) fick finfin kritik av recensenterna. Och de spökhistorier som sprids på internet som kallas ”Creepy Pasta” blev underlag till den nya TV-serien Channel Zero (2017-). En personlig favorit är Masters of Horror (2005-2007) där några av de största namnen inom skräckregi och manus parades ihop ihop (till exempel John Carpenter, John Landis och Clive Baker) och skapade magi.

I många antologier är vissa avsnitt eller säsonger bättre än andra, men det verkar inte som att publiken tröttnar på formatet. 

About Charlotta Lundborg 35 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

1 Comment on Varför är skräckantologin så populär?

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.