Krönika: När delar av filmen är bättre än helheten

Vi djupdyker i filmer där delarna är bättre än helheten.

Jack Nicholson i På heder och samvete.
Jack Nicholson i På heder och samvete. 100 % karisma. Foto: Columbia Pictures.

Kvalitén på en film kan variera på mer än ett sätt. Vissa delar av en film kan vara bättre än resten. Ibland kan en skådespelare lyfta en hel film. Här gör vi en djupdykning i filmer där delarna är bättre än helheten.

För ett tag sedan skulle jag recensera Bad Times at the El Royale för Filmtopp. Det största problemet med att ge filmen betyg var att den var väldigt ojämn. Första akten var mästerlig i sin utformning, andra akten var fortfarande bra medan den tredje akten var som hämtad ur en dussin-actionfilm. I slutändan blev betyget en trea, som var medelvärdet av de tre olika akterna.

Jag har berört svårigheterna med att sätta betyg i en tidigare krönika. Det är inte så lätt alla gånger. Detta beror främst på att film är en konstform. Uppskattning ligger alltid i betraktarens ögon; olika betraktare uppskattar olika saker. I vissa filmer kan dessutom vissa delar uppskattas mer än andra. Detta leder till en ojämn filmupplevelse. I den här krönikan tänkte jag utforska detta lite närmare.

Olika starka akter

Keanu Reeves och Sandra Bullock i Speed.
Keanu Reeves och Sandra Bullock i Speed. Foto: 20th Century Fox.

Den klassiska dramaturgiska modellen, som de flesta Hollywood-filmer använder sig av, består av tre akter. Lite förenklat utgör första (presentationen) och sista akten (konfliktförlösningen) en fjärdedel var av filmen. Den andra akten utgör således hälften av filmens speltid. De mest cyniska filmvetarna och kritikerna menar att denna akt mer eller mindre består av fördröjning inför konfliktförlösningen i sista akten.

Men andra akten kan göras riktigt bra. I Speed från 1994 är det just mellanakten som är den mest underhållande och minnesvärda. Det är denna akt som utspelar sig på den numera (ö-)kända skenande bussen, som måste hålla en hastighet på över 80 km/h medan Keanu Reeves och Sandra Bullock löser diverse trafikrelaterade problem.

”Skjut för att döda” från 1989 har en av de bästa första akterna jag sett i en thriller någonsin. En man har brutit sig in i en juvelerares hem där han håller hushållet som gisslan medan juveleraren hämtar diamanterna mannen vill åt. Trots ett ordentligt pådrag av poliser och FBI lyckas skurken komma undan. Andra akten består sedan av en långsam jakt genom bergen medan tredje akten känns lite som påtänkt i efterhand.

Ovan nämnda ”Bad Times at the El Royale” lider av motsatt problem. Den sista akten är så svag att jag känner mig lurad på konfekten. Den är så dålig att den drar ner resten av filmen.

En skådespelare lyfter filmen

Meryl Streep som Florence Foster Jenkins.
Meryl Streep som titelkaraktären Florence Foster Jenkins. Foto: 20th Century Fox.

Ibland kan en enskild skådespelare lyfta en hel film. I detta fallet syftar jag inte på filmer där ”rätt” skådespelare fått en roll. Även om Heath Ledger i The Dark Knight och Anthony Hopkins i När lammen tystnar numera blivit legendariska för sina insatser, är kvalitén genomgående vad gäller regi, manus och liknande i dessa filmer. Nej, jag pratar om en insats som lyfter hela filmen.

På heder och samvete från 1992 är ett välskrivet och spännande rättegångsdrama. Filmen problematiserar hierarkiska strukturer inom den amerikanska militären. Tom Cruise och Demi Moore är rätt bra i sina roller. Jack Nicholson stjäl dock showen och lyfter hela filmen. Han medverkade endast i tre scener, men lyckades ändå säkra en Oscarsnominering. Den sista av dessa scener, när han, som den extremt karismatiske översten, tar vittnesbåset är numera en legendarisk scen. Den sanningen kan vi sannerligen hantera.

Mission: Impossible är en filmserie där actionsekvenserna är anledningen till att folk återvänder till biograferna gång på gång. Tom Cruise förtjänar en stor eloge för att han gör de flesta galna stunts själv. Skurkarna tycker jag dock inte är vidare minnesvärda. Philip Seymor Hoffman är ett undantag. Han spelar vapenhandlaren Owen Davian i Mission: Impossible III. Filmen bjuder oss på en sekvens där Tom Cruise gungar från ett hus till ett annat och en annan sekvens där han tar sig an ett attackflygplan med ett gevär. Det mest minnesvärda i filmen är dock två scener där Hoffman knappt rör sig, utan bara för en dialog som ger mig kalla kårar (se ett smakprov i början av trailern ovan).

Sedan har vi Meryl Streep. Hon har varit Oscarsnominerad 21 gånger och har vunnit tre av dessa. Hon skulle kunna läsa upp telefonboken och få en nominering, känns det som. På ytan ser vissa av hennes projekt inte så intressanta eller spännande ut. Men hon lyfter alltid materialet till oanade höjder. I Julie & Julia spelar hon mattanten Julia Child. Jag trodde aldrig att en mattant kunde vara så intressant. Florence Foster Jenkins handlar om en societetskvinna som inte kan sjunga. Det borde ha varit en fånig bagatell till film. Tack vare Streep blev jag riktigt rörd av historien. Streep vann sin andra Oscar för Sophies val. Det är en film med alldeles för många transportsträckor och ett par ointressanta bihandlingar. Men Streep är så bra som den fysiskt och emotionellt ärrade Sophie att endast psykopater kan klara sig genom hela filmen utan att fälla en tår.

Den DÄR sekvensen

Darth Maul, Obi-Wan Kenobi och Qui-Gon Jinn i Det mörka hotet.
Det går undan när Darth Maul drar fram sin ljussabel-stav. Foto: 20th Century Fox.

Det finns filmer som egentligen inte är vidare sevärda. De är kanske mediokra eller rentav lite halvkassa. Men så kommer en sån där lysande sekvens som gör att filmen blir, om inte sevärd, så minnesvärd.

Det dröjde sexton år för George Lucas att färdigställa ”Det mörka hotet”, den första delen i en ny Star Wars-trilogi. Filmen bjöd oss på tråkiga politiska diskussioner, en gnällig liten unge och Jar-Jar Binks, tidernas mest hatade animerade figur. Men vi fick även se hur en ljussabel-strid såg ut när jediriddarna var som starkast. Rollen som Darth Maul gavs till Ray Park, en kampsportsmästare. Att se Darth Maul ta sig an två jediriddare i en duell med rasande högt tempo är ren filmmagi.

I ”Knockaround Guys” från 2001 kommer fyra smågangsters till en småstad. För att göra det lätt för sig bestämmer de sig för att hitta den elakaste jäveln i stan och sätta denne på plats. De skickar fram slagskämpen Taylor, spelad av Vin Diesel. Han håller en monolog om att utkämpa 500 gatuslagsmål varpå han spöar skiten ur den elakaste jäveln i stan. Jag kommer inte ihåg vad filmen handlar om. Men den scenen kommer jag sent glömma. Det påminner mig också om det faktum att Diesel faktiskt kan leverera riktig dialog, till skillnad från de brölande utläggningar om familj han numera ägnar sig åt.

”X-Men: Days of Future Past” är en av de bättre filmerna i franchiset. Den utforskar människans natur, relationen mellan Professor X och Magneto och bjuder på prima actionsekvenser. Det är dock en film som troligtvis alltid kommer bli mest ihågkommen för en scen där den supersnabba mutanten Quicksilver tar hela gänget ur en knipa genom att springa på väggar, få vakter att knocka sig själva och flytta kulor som viner genom luften. Allt medan han lyssnar på musik, smakar på mat och snor en vakts keps.

Små guldkorn eller stora guldklimpar

Vin Diesel i Knockaround Guys
Jag har sett om den här scenen från Knockaround Guys ett flertal gånger. Foto: New Line Cinema.

Det bästa som kan hända när jag sätter mig ner och tittar på en film är att hela filmen håller en hög klass, som gör att jag får den där underbara känslan av upprymdhet och frid samtidigt, som är anledningen till att jag älskar film. Ibland uppnår jag detta tillstånd endast under en del av en film. Andra gånger är det en enda skådespelare som drar detta lass. Det har hänt att jag fått uppleva denna känsla under endast ett par ögonblick av en films speltid. I slutändan är det viktiga för mig att jag faktiskt får uppleva känslan. För det är vad film handlar om för mig.

Har ni några favorit-delar av en film som är bättre än resten av filmen?

Kommentera gärna!

About Andreas Ziegler 141 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.