First Man (2018)
Damien Chazelles First Man är en otroligt välgjord film rakt igenom.
Den amerikanska filmbranschens guldpojke Damien Chazelle har gjort det igen. Efter fantastiska Whiplash och La La Land lyckas Chazelle gjuta ordentligt med liv i en, i grunden, ganska trist biografi om astronauten Neil Armstrong. Vad som kunde ha blivit en uppvisning i patriotism blir i Chazelles händer en personlig historia om den enskilda människans motgångar och drivkraft.
Neil Armstrongs promenad på månen är en av den moderna världshistoriens mest kända händelser. Vad som inte är lika känt är historien om mannen under hjälmen. James R. Hansen skrev en hyllad biografi om Armstrongs liv som Josh Singer (Spotlight) använt som grund till sitt manus. First Man berättar spännande om Neil Armstrongs (Ryan Gosling) karriär inom NASA fram till månfärden men också om de många personliga motgångar han tvingades möta på vägen.
Till att börja med är sekvenserna i rymden är fullständigt hänförande. Den här gången är det dock inte rymden som förtrollar utan filmkameran. Sättet som Chazelle och svenske Linus Sandgren valt att filma på är verkligen speciellt. Kameran växlar mellan Goslings ansikte, som bekant är som gjort för att skildra lågmälda känslor, och bilder på rymden sedda ur hans perspektiv. Dessa nästan simultana kameravinklar klipps ihop på ett sätt som skapar en oerhörd närhet till Armstrongs upplevelse. Vi är där med honom. Det har pratas om ytterligare en Oscarsnominering för bästa foto till Sandgren, med all rätt.
Rymdsekvenserna blandas med scener ur Armstrongs privatliv. Hur de många dödsfallen i hans liv påverkat relationen med sina två pojkar och hustrun Janet (Claire Foy). Både Ryan Gosling och Claire Foy levererar starka insatser utan att sticka ut individuellt. Dock har de god kemi med varandra, något som kulminerar i en vemodig men vacker slutscen.
Genremässigt är filmen ett stort steg ifrån det som Chazelle har gjort tidigare. Dock märks det att han använder sig av sin musikaliska bakgrund även i First Man. Flera av scenerna är filmade i ett tempo som påminner om flytet hos en jazzmusiker. Dessutom applicerar han ett filter framför linsen som skapar en drömsk och nostalgisk känsla, trots att historien är så realistisk den kan bli. Detta The tree of life-stilgrepp gör att berättelsen sticker ut och känns mer personlig, likt en tjuvtitt in i familjen Armstrongs liv. Vilket är en av anledningarna till att Chazelles film är bra mycket bättre än de dussintals biografier som produceras i Hollywood varje år.
First Man är helt enkelt en riktigt bra film gjord av en regissör i högform. Trots att Damien Chazelle bara är 33 år har han gjort tre filmer som alla är riktigt bra. Han är en av få aktiva regissörer i Hollywood som förtjänar att sättas på en piedestal och bli dyrkad och hyllad av allt och alla.