Krönika: Alla talar engelska på film

”Det finns olika bra sätt att ta itu med språkliga utmaningar i film”

Nicolas Cage och Penelope Cruz i Kapten Corellis mandolin
I Kapten Corelli’s mandolin är Nicolas Cage den enda som kan bryta på både italienska och grekiska. Foto: Universal Pictures.

I många amerikanska filmer talar alla engelska. Detta kan ibland vara helt oberoende på om romare talar med andra romare eller ryssar talar med andra ryssar. Ibland fungerar det, men allt som oftast kan det bli lite dumt.

Jag såg nyligen Red Sparrow, en spionthriller med bland andra Jennifer Lawrence, Jeremy Irons och Joel Edgerton i rollerna. Stora delar av filmen utspelar sig i Ryssland. Så Irons och Lawrence talar engelska med rysk brytning. Ibland kan jag bortse från hur fånigt det egentligen är när en brytning ska indikera att någon talar ett annat språk. Av någon anledning kunde jag dock inte riktigt bortse från det denna gången. Varför måste de ha en brytning egentligen? Det är inte som att det ska föreställa att de har en brytning på ryska, som de förmodas tala ”egentligen”. Det hela blir lite dummare av att Edgerton spelar en amerikan, som talar engelska både med ryssar och andra amerikaner.

Om en amerikansk produktion ska utspela sig i ett annat land eller en annan tid, finns det, så klart, en viss legitimitet i att skådespelarna talar engelska. Filmer görs för att gå med vinst. Och amerikaner, som är den viktigaste publiken för amerikansk film, läser inte gärna undertexter. Dessutom är det ibland svårt att hitta skådespelare som talar ett visst språk. Arabiska skådespelare tar ogärna roller där araber svartmålas till exempel. Andra gånger handlar det om ett språk som kanske inte talas längre. Filmer som utspelar sig på medeltiden är ett exempel på detta; medeltida engelska lät inte som den engelska som talas idag.

Med det sagt, finns det olika bra sätt att ta itu med språkliga utmaningar i film, vilket är vad denna krönika handlar om.

Total hängivenhet till olika språk

Jim Caviezel och Mel Gibson under inspelningen av Passion of the Christ.
Mel Gibson (t.h.) spelade in Passion of the Christ på språk som få, om någon, talar till vardags idag. Foto: Newmarket films.

Vissa regissörer vill vara trogna sitt material. Därför är de noga med att filmen spelas in på ett visst språk.

Mel Gibson är kanske det bästa exemplet på en regissör som valt att vara totalt hängiven de språk som talas av karaktärerna i hans filmer. I Passion of the Christ talar karaktärerna hebreiska, latin och arameiska. De två sistnämnda språken är inte språk som används i vardagligt tal av särskilt många personer idag. Personligen tycker jag att det är en imponerande bedrift att spela in en film där utdöda språk används. Att jag sedan tycker att själva filmen lyckas vara både tråkig och ett vämjeligt gottande i sadistiskt våld samtidigt är en annan femma. Gibson fortsatte använda sig av ovanliga språk i Apocalypto, där alla talar yukatek, en modern version av ett språk som talades i Mayariket, där filmen utspelar sig. Apocalypto tycker jag är en bra och spännande film. Då blir det väldigt lite skillnad mellan att se en film där yukatek talas och en film där exempelvis japanska talas (jag kan inget av språken).

I Dansar med vargar förs stora delar av filmens dialog på lakota, ett språk som talas av siox-folket i USA. För mig, som inte talar lakota, fungerar det bra. Dessvärre var översättningen tydligen inte den bästa. Så folk som faktiskt talar lakota skrattade åt den klumpiga dialogen. Så kan det gå.

Quentin Tarantino hade ett problem när han skulle göra Inglourious Basterds. Han ville att alla skulle tala de språk som verkligen talades (istället för engelska med olika sorters brytningar). Han hittade franska skådespelare att spela de fransktalande rollerna och tyska skådespelare till de tysktalande rollerna. Problemet var att filmens skurk, Hans Landa, är en mycket språkligt begåvad herre, som talar tyska, engelska, franska och italienska. Tarantino var beredd att ge upp när han hittade den österrikiska skådespelaren Christoph Waltz, som talar alla språken. Waltz var så pass bra i den flerspråkiga rollen att han vann en Oscar för sin insats. Så det slutade ju rätt lyckligt.

Engelska ersätter ett annat språk

Adrien Brody i Pianisten.
I Pianisten ersätter engelska polska. Tyskarna talar dock tyska. eFoto: StudioCanal.

Eftersom språket är en så viktig aspekt av Inglourious Basterds, var det viktigt att Tarantino fick det att fungera. Även om jag tycker att tyskar ska prata tyska, araber arabiska och engelsmän engelska i amerikanska filmer, tycker jag inte att detta alltid är fullkomligt nödvändigt för alla filmer där karaktärerna ska tala ett annat språk än engelska.

Det är till exempel rätt praktiskt att ersätta latin med engelska i filmer som utspelar sig i romarriket. Jag vet inte när Hollywood kom överens om det, men någon gång för länge sedan verkade det bestämmas att romare talar engelska med en typisk posh-dialekt, som talas i södra England och brukar förknippas med individer som Drottningen och karaktärer som James Bond. Eftersom alla verkar vara överens om detta, funkar det i filmer som Cleopatra och Gladiator och TV-serier som Rome och Spartacus.

Det bästa exemplet jag har på en film där ett språk ersätts med ett annat är Pianisten från 2002. Filmen handlar om Wladyslaw Szpilman, en polsk judisk pianist, som gömmer sig för nazisterna under andra världskriget. Det är en fantastisk berättelse om överlevnad. I filmen ersätts polska med engelska. När Szpilman talar med andra polacker talar han engelska med en lätt brytning. Tyskarna talar dock tyska. En av filmens bästa scener är faktiskt på tyska, då Szpilman spelar ett stycke på ett piano medan han talar med en tysk officer.

Det går, så klart, att göra det ännu enklare för sig. Disneyäventyret De tre musketörerna från 1993 utspelar sig i Frankrike på 1700-talet. Alla talar engelska. Musketörerna, som kan anses tillhöra folket, talar med amerikansk dialekt. Kungligheterna och den elaka Richelieu talar med engelsk dialekt. Skillnaden i dialekterna skulle kunna tänkas reflektera klasskillnaden. Men nu ska vi kanske inte överanalysera en film där fäktning är det som är viktigast.

Dessa fördömda brytningar

Jennifer Lawrence i Red Sparrow
Jannifer Lawrence talar med en rysk ”brytning” i Red Sparrow. Foto: 20th Century Fox.

I Pianisten stör den polska ”brytningen” mig inte. Kanske beror det på att den inte är så uttalad. Eller så är det för att det är en bra film. Andra gånger stör det mig något förbannat.

Ett exempel är ovan nämnda Red Sparrow. Det finns ingen rimlig förklaring till att Jennifer Lawrence ska bryta på sitt modersmål. Det hade varit helt på sin plats att låta alla tala engelska med olika engelska/amerikanska dialekter.

Det finns få filmer jag stör mig mer på när det kommer till en omotiverad brytning än The Girl with the Dragon Tattoo, som alltså är den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor. Filmen utspelar sig i Sverige. Alla talar engelska. Med svensk brytning. Utom Daniel Craig. Han medgav i en intervju att han tyckte det var en dum idé, så han använde sin vanliga dialekt. Det är inte ens nödvändigt att filmen utspelar sig i Sverige. Filmen skulle, utan några större ändringar, kunna utspela sig i USA. När Christopher Nolan gjorde en nyinspelning av den norska filmen Insomnia flyttade han handlingen från Tromsø till Alaska. Det gick alldeles utmärkt.

Alla talar engelska – Total språkanarki

Arnold Vosloo i TV-serien 24.
Arnold Vosloo är en vit sydafrikan, som spelar den arabiske terroristen Marwan i säsong 4 av TV-serien 24. Foto: Fox.

Det finns ytterligare en nivå av att alla talar engelska på film. Detta kan inte beskrivas som något annat än språkanarki. Detta kan bli riktigt problematiskt för oss i publiken, eftersom det kan försvåra eller helt förstöra filmupplevelsen.

I James Bond-filmer talar de flesta engelska. Ibland imponerar James Bond med sin språkkunskap. Men det är en mening eller två på franska lite här och där. Annars talar gärna de ryska bovarna engelska. Även med varandra. Fast med rysk brytning. Detta blir inte så värst problematiskt, eftersom dessa konversationer är få; för det mesta talar de engelska med James Bond. Fast, återigen, med rysk brytning. Det hade lätt kunnat bli förvirrande.

I TV-serien 24 är det lite mer problematiskt. Alla arabiska terrorister talar engelska med varandra. Dessa spelas sällan (om någonsin) av personer som faktiskt talar arabiska. Exempel på nationaliteter och etniciteter som spelat arabiska terrorister i 24 är iranier, indier, latinamerikaner och till och med en vit sydafrikan. Det verkar som att det räcker att man, som skådespelare, har mörkt hår för att kunna spela terrorist i 24. Den populära TV-serien består inte bara av action. Mycket handlar om att komma åt information; hjältarna i 24 befinner sig trots allt i underrättelsetjänsten. Så när de onda terroristerna smider sina onda planer och en oskyldig och jättesnäll helylle-amerikan råkar höra vad de säger, undrar jag om det är som så att helylle-amerikanen läst arabiska. För varför skulle de onda arabiska terroristerna tala engelska med varandra när de planerar att spränga något i luften? Hade det inte varit mindre risk för upptäckt om de hade den konversationen på arabiska?

Det dummaste exemplet av dem alla

Nicolas Cage i Kapten Corellis mandolin.
Musik kan sägas vara ett universellt språk. I Kapten Corellis mandolin är engelska också det. Fast ändå inte. Foto: Universal Studios.

I Kapten Corellis mandolin når språkanarkin nya höjder. Det är egentligen en fin berättelse om krig, kärlek och musik. Men allt förstörs av det faktum att filmens huvudkaraktär, kapten Corelli, är den enda italienska soldaten som kan bryta på både grekiska och italienska. Detta blir ordentligt korkat i scener där kapten Corelli agerar tolk mellan grekerna och italienarna. Som alla talar engelska. Fast inte med varandra.

För att göra det tydligt att vi faktiskt har med italienare och greker att göra kastas små fraser in på riktig grekiska och italienska lite här och var. Ibland blandas till och med de ”riktiga” språken med engelska. Som när kapten Corelli utbrister: ”Bella bambina, two ’clock!”

Men språkanarkin tar inte slut där. I det lilla kaféet sitter grekerna och lyssnar på radion. Rösten på radion talar engelska med en typisk engelsk dialekt. Jag tror det ska föreställa att doktorn på ön tolkar vad som sägs på radion, eftersom alla frågar vad det är som händer. Men jag är inte säker. För alla talar engelska. Det finns även en tysk officer med i filmen. Han talar med både italienare och greker. Vilket språk talar han med dem? Talar han också grekiska och italienska? Eller är alla bara väldigt bra på tyska?

Det är inte så lätt, men inte heller så svårt

General Gogol i Bond-filmerna.
General Gogol i Bond-filmerna tycker tydligen om att öva sin engelska med sina spioner. Foto: United Artists.

Det kanske är lite fånigt med amerikanska skådespelare som lägger sig till med en brytning för att indikera att de talar ett annat språk. Men amerikanska produktioner görs ju för en amerikansk publik. Så det är inte så konstigt egentligen. Men det är som det gamla talesättet säger; alla sätt är bra utom de dåliga.

Om engelska helt ersätter ett annat språk, kan det fungera alldeles utmärkt. Som när romare talar engelska med en sydengelsk dialekt i Cleopatra och Gladiator. Att lägga till en brytning om det ska föreställa att personen talar sitt modersmål, känns väldigt onödigt. Som när Jennifer Lawrence stapplar sig genom en rysk brytning i Red Sparrow.

Om filmen vill anta en internationell prägel, alltså om det ska föreställa att karaktärerna kommer från olika länder och talar olika språk, uppnås detta inte bäst genom att låta alla tala engelska. Kapten Corellis mandolin är det dummaste exemplet jag har hittat. Men det är ju inte det enda.

Bond-filmerna är ett annat bra (dåligt?) exempel. I Daniel Craigs filmer har de kommit runt problemet genom att låta skurkarna vara delar av internationella organisationer, där det är sannolikt att de talar engelska sinsemellan. Men innan dess var det total språkanarki som gällde. General Gogol var med i sex stycken Bond-filmer och pratade alltid engelska. Passar han alltid på att öva sin engelska med sina spioner?

Bond-filmerna har alltid haft några av de högsta budgetarna i branschen. Varför inte lägga ett par spänn på en språk-coach? Eller varför inte ge rollerna till folk som faktiskt talar språken ifråga? Eller så kan de förlägga filmerna till länder där de flesta talar engelska. Har Bond varit i Belize än?

Fast, det är klart, om de började bli lite noggrannare med språken i amerikanska filmer skulle Peter Stormares amerikanska karriär vara över.

Det finns det olika bra sätt att ta itu med språkliga utmaningar i film. Hur tycker du att filmskapare ska hantera de internationella språken? För fler krönikor om film, läs här. 

About Andreas Ziegler 188 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.