Making a Murderer och kritiskt tänkande

”En källa till ett brott räcker oftast inte för att få hela bilden.”

Foto: Netflix

Precis som många andra satt jag bänkad framför dokumentärserien Making a Murderer (Laura Ricciardi & Moira Demos) vintern 2015. Nästan alla jag känner som såg den var övertygade om att Steven Avery var oskyldig och utsatt för en orättvis rättegång. Som en storkonsument av True Crime-genren har jag lärt mig att endast en källa till ett brott oftast inte räcker för att få hela bilden.

Speciellt inte en som främst färgas av den åtalade gärningsmannen och dennes försvarare. Jag begav mig ut på internet för att ta reda på mer om fallet i Making a Murderar, och precis som jag trodde fanns det andra bevis för att Steven Avery inte var så oskyldig som dokumentären får det att framstå. Bara ett enda avsnitt av podcasten Generation Why kunde få mig att börja tvivla på Averys oskuld (som fortfarande är dömd för mordet på Teresa Halbach), men många verkar tvärr inte ha kommit dit.

Att ha sett en dokumentär eller hört en intervju med en åtalad räcker ibland för att publiken helt ska ta personens sida. Sedan The Staircase (Jean-Xavier de Lestrade 2004 – 2018), som på många sätt satte standarden för den moderna True Crime-dokumentären, så tycker jag mig se en trend bland filmskapare och journalister som vill “avslöja sanningen” bakom ett brott istället för att bara dokumentera det. De flesta drömmer kanske om avslöjandet som skedde i och med serien The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst (Andrew Jarecki, 2015) eller att följa en otrolig historia som i Paradise Lost-filmerna (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 1993 – 2011).

En negativ aspekt av detta sensationssökande är att man försöker hitta en ny historia eller vinkel som kanske inte alls stämmer överens med verkligheten. Publiken vill ha hjältar och är tyvärr ganska naiva och lättlurade, vilket ibland kan vara något fint. Vi vill inte tro att personen som ser ut som en snäll farbror har sexmördat någon. När jag tittade på intervjuerna med Aileen Wuornos i Life and Death of a Serial Killer (Nick Broomfield, 2003) så hade jag svårt att inte känna sympati för henne när hon berättade om misshandeln och hur hon mördade i självförsvar. Men när hon senare fick sin dödsdom och blev intervjuad av Broomfield igen erkände hon att hon dödade främst för pengar. Broomfield blev lite förvånad och säger att hennes berättelser under rättegången varit så trovärdiga.

– Var de?, svarar Wuornos med ett leende.

Hur ska någon då veta om någon är skyldig eller oskyldig? För det första får man acceptera att frågor kanske aldrig någonsin kommer att besvaras, eller att man aldrig kommer att få veta säkert. Vidare får man försöka ta reda på hur (snarare än om) dokumentären är vinklad. Visas bara den åklagades version? Vad visas från rättssalen? Avslutas scenerna alltid när försvaret har överhanden? I en del större rättegångar, till exempel O.J. Simpsons, så måste man även ta i beräkning hur mycket försvaret kan betala, då det också kan spela en avgörande roll (åt båda hållen). Och om försvararna börjat kritisera polisen eller deras arbete då är de ute på hal is. För om gärningsmannen både har motiv, tillfälle, teknisk bevisning och vittnen emot sig så är det den sista utvägen.

För att bli fälld krävs ofta bortom rimligt tvivel, och om försvararen kan ingjuta tvivel med sina konspirationsteorier kan det räcka för att skydda någon. Och slutligen det allra viktigaste: ta reda på mer fakta än bara det dokumentären visar; läs allra helst förundersökningen. Och även om du ska vara kritisk till att du kommer över, kom ihåg att den enklaste förklaringen, i de allra flesta fall, är den rätta.

För att läsa fler av Charlottas fler spännande artiklar, spana in Charlottas skräckhörna.

About Charlotta Lundborg 27 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline