Varför skräck? – Vad är det som lockar?

”Världen är hemsk och skräckfilmer med en hög åldersgräns blundar inte för de ämnena.”

varför skräck

2011 gick jag igenom en djup depression som främst berodde på att en av mina äldsta vänner hastigt gick bort. Under hela det året var skräck i princip den enda genren inom film och TV jag konsumerade. Desto hemskare med många människor som dog desto bättre. Det kan tyckas märkligt, men det jag ville få ut av det var främst att skrämma mig själv. Jag är inte lättskrämd, men paranormala filmer (ofta från Östasien) kan göra jobbet, och jag ville tänka på vad som helst förutom mitt liv. Men när jag låg och stirrade upp i taken alla sömnlösa nätter var den fiktiva skräcken ingen match för alla hemska saker jag kände inombords.

“Horror is important because it reminds people of their humanity. No issue is too big or too small to be handled by horror. So many works in the genre take accessible, everyday human concepts and shine new light on them. Seemingly simple things like grief, family bonds, or romance, can be exaggerated and made horrifying, because in some cases, doesn’t life feel that way?” – Carly Racklin, Why horror matters: Monsters are excellent metaphors.

Jonas Danielsson skriver sin avhandling Skräckskönt: Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie (2006) för att ta reda på varför skräckfans fastnat för just den genren. Han kände sig tvungen att fokusera på känslor vilket var den absolut största bidragande faktorn till fascinationen. Danielsson tar bland annat upp att vissa känslor är mer tabu eller problematiska att vilja uppleva, där skräck och äckel ses som något negativt medan komedier och snyftare inte möts av samma stigma.

Jag har länge sagt att film handlar om känslor. Om du inte känner något när du ser en film kommer du med största sannolikhet att glömma bort den. Sen kan du reagera på allting: att filmen är dålig, att skådespeleriet är bra, musiken eller manuset… vad som helst egentligen.

Skräck är dessutom en av få genrer där själva namnet anspelar på en känsla. Den har blivit bespottad, censurerad, bannad och utsatt för moralpanik – men alltid överlevt. Det är ingen slump att tidningarna säljer som bäst när de skriver om sensationella mordhistorier, eller att deckare är en av de mest framgångsrika bokgenrerna.

Den psykoanalytiska förklaringen

Inom psykoanalys används ordet katharsis som en “avreaktion”. Publiken kan själva tömma sig emotionellt genom vad de upplever i fiktionen. De bearbetar sina egna fasor och erfarenheter genom att till exempel gråta ut för att rena sig från de inneboende känslorna. Men kanske räcker inte vardagen alltid till för att skapa trygga rum där dessa känslor får visas? Kanske behöver vi hjälp på traven, i vissa fall genom att se en film.

“Att i trygghet uppleva något jätteläskigt innebär att bli vettskrämd litegrann på låtsas” – Jonas Danielsson. 

Skillnaden mellan fiktion och verklighet tas ofta upp i Danielssons studie. Även om skräck inom alla olika medium ofta har beskyllts för att skapa våldsverkare, så behöver inte konsumtion av fiktiv skräck avtrubba en persons känslor inför verkligt våld. De flesta människor kan känna av skillnaden, även om gränserna för var den går är individuell. När jag såg Hot Fuzz av Edgar Wright (2007) med mamma skrattade jag åt när blodet sprutade medan hon var tvungen att hålla för ögonen. 

Danielssons bok tar upp hur intervjuobjekt anser att skräckfilm ibland visar upp en mer riktig bild av verkligheten än exempelvis en romantisk komedi. Världen är hemsk och skräckfilmer med en hög åldersgräns blundar inte för de ämnena. Även om jag inte riktigt håller med var det kanske det jag ville ha ut av skräckfilmen under 2011. Det allra sista jag ville se var lyckliga och glada människor, jag ville att alla skulle må lika dåligt som jag.

About Charlotta Lundborg 28 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.