Patrick Melrose (säsong 1)
Drogmissbruk och uppväxtskräck skildrat genom ett filter av nattsvart humor.
Premiäravsnittet av Patrick Melrose gjorde mig både förtjust och förvirrad. Benedict Cumberbatch var i sitt livs form som speedad drogmissbrukare på resa i New York för att hämta hem sin pappas aska. Historien var ett kaos av droger, piller och ett myller av biroller som flackade förbi blandat med enstaka tillbakablickar som hintade åt huvudkaraktärens mörka förflutna. Efter att ha sett de totalt fem avsnitten sticker just premiäravsnittet ut något extremt jämfört med resten av avsnitten, både i ton, handling och klippning. Om tempot var hänsynslöst snabbt sjunker det rejält i de efterföljande avsnitten när berättelsen ska nystas upp.
Patrick Melrose är en stundtals isande skildring av frånvarande och våldsamma föräldrar. I det andra avsnittet spenderas så gott som all tid åt Patrick Melrose barndom genom ett besök i familjens lyxvilla i södra Frankrike på 60-talet, där fadern, spelad av Hugo Weaving i skäggig högform, styr med järnhand över både Patrick och hans alkoholiserade moder (Jennifer Jason Leigh - även hon i toppform). Det är en långsamt drama som målas upp över ett slags aristokratiskt förtryck som blommar ut ännu tydligare i avsnitt tre där en äldre Patrick på 90-talet ska beblanda sig med den brittiska eliten. Allt samtidigt som han slåss mot alkoholismens mörka sida som ständigt greppar tag i honom.
Serien spänner över flera decennier och även om specifika avsnitt har ett huvudsakligt fokus på en viss epok i Patrick Melrose liv hoppas det friskt mellan dåtid och nutid. Det hade lätt kunnat bli rörigt men det görs med varsam hand och används inledningsvis för att väcka intresse hos mig som tittare, för att senare i serien fungera som en slags känslomässigt återkoppling där skeenden i nutiden länkas samman med det förflutna.
Jag nämnde det tidigare, men det är värt att nämna igen: Patrick Melrose är verkligen ett potpurri av högklassig skådespelartalang. Lägg därtill till en dialog som aldrig tycks sina när det kommer till repliker som bara får mig som filmälskare att njuta. Det är extremt vältaliga karaktärer som verkligen vet hur man får mig, ett stort Aaron Sorkin-fan, att falla platt. Dessutom kan det här vara den snyggaste serierna jag sett på länge: färgerna fullkomligen exploderar på skärmen och det franska landskapet som (trevligt nog) får ta stor plats ramas in med ett tavelvackert foto.
Alla dessa lovord får dock ge vika för mitt största klagomål: det finns för mycket av allt! Serien må bara vara fem avsnitt lång men den är ändå för lång. Duktiga skådespelare i all ära, men serien hade mått bra av att gallra bland sina karaktärer. I likhet med premiäravsnittet är birollslistan lång och jag ställer mig frågande om flera av dem verkligen behövs. De tar upp både tid och plats när berättelsen hade kunnat effektiviserats ytterligare. Det här gör att tempot relativt ofta blir lidande. Det kliar i mina rastlösa ben när Cumberbatch i ytterligare en scen ska konfronteras med en karaktär han avskyr. Jag har redan sett det upprepade gånger.