Recension: Love, Simon (2018)

”Love, Simon” levererar vad den utlovar.

Katherine Langford och Nick Robinson i "Love, Simon"
Katherine Langford och Nick Robinson. Foto: 20th Century Fox

Film: Love, Simon (2018)
Regi: Greg Berlanti
Manus: Elizabeth Berger och Isaac Aptaker (baserat på en bok av Becky Albertalli)
Med: Nick Robinson, Katherine Langford, Jennifer Garner, Tony Hale m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim 50 min

Greg Berlantis ”Love, Simon” är en produktion med en budget på 17 miljoner dollar, en sällsynt hög siffra när det kommer till filmer där huvudkaraktären är homosexuell. Ett steg framåt för det konservativa Hollywood, absolut, men filmen hämmas av sin strävan efter att vara mainstream.

Simon Spier (Nick Robinson) är, i hans egna ord, ”precis som du”. En vanlig kille som går sista året på high school, med goda vänner och en bra familj. Men han döljer något för dem alla — han är gay. När en anonym kille publicerar ett inlägg på skolans online-forum som indikerar att han bär på samma hemlighet, inleder han och Simon en mejlkorrespondens om deras gemensamma situation.

Som sagt, det är fint att se en storfilm (som ”Love, Simon” ändå får klassas som) med en sån här protagonist. Men det går inte att undkomma känslan av att distributören 20th Century Fox kalkylerat fram det hela. Som om de fått insikten att homosexualitet är på tapeten och att en sån här film kan locka många biobesökare. De affärsmässiga vibbarna förstärks genom hela filmen, inte minst när en av karaktärerna går runt i en T-shirt med trycket ”Enjoy Coca-Cola”.

Simons bästa vän Leah spelas av Katherine Langford, känd från Netflix-serien 13 Skäl varför. Tillsammans med dem kliver vi in i en stiliserad och artificiell version av high school, men som du på något sätt dras med i. Filmen lyckas utnyttja sin budget; den ser väldigt professionell ut, dess syntiga soundtrack är väl komponerat och manusets struktur håller intresset uppe, i synnerhet när det kommer till själva mejlväxlingen och Simons försök att lista ut vem han skriver till.

Det finns dock tyvärr något självbelåtet med filmen som gör att den inte riktigt når så högt som den vill. Manusförfattarna försöker vinna över alla ungdomar i salongen med halvskämmiga repliker som: ”Do you ever feel weird?”. Dessutom är slutet lika Hollywood-klyshigt som man kan förvänta sig. Men även om Love, Simon inte är min typ av film, finns det ändå mycket att beundra med den. För vad den är och försöker vara, finns inte så mycket att klaga på, den levererar vad som utlovas. Jag tvivlar inte på att detta kommer att bli en storsuccé bland unga biobesökare.

Betygssymbol för 3 av 5

För tips, spana in vår lista över de bästa filmerna de senaste åren!

About Filip Kruse 220 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline