Pose

Pose (säsong 1, avsnitt 1-2)

  • 8 x 60 min
  • Drama, Musikal
  • HBO
Rasmus Torstensson
Uppdaterad 09 december 2019 kl. 10:12 | Publicerad 13 juni 2018 kl. 11:06
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Pose" är en engagerande men ojämn skildring av 80-talets New York.

Emmy-vinnaren Ryan Murphy (Feud) är tillbaka med HBO-serien Pose. Fokus ligger på kontrasten mellan finanssfären och dragscenen i 80-talets New York. Och tidskänslan sitter som en smäck. Dock engagerar somliga karaktärer mer än andra.

  • Manus:
    Steven Canals, Brad Falchuk, Ryan Murphy (skapare)
  • I rollerna:
    Indya Moore, Evan Peters, Kate Mara, Mj Rodriguez, Ryan Jamaal Swain m.fl.

I Pose får tittaren följa några karaktärers berättelser som på ett eller annat sätt flätas samman. Blanca (Mj Rodriguez) lämnar sitt danskollektiv för att starta upp en egen verksamhet. Med sig får hon snart Damon (Ryan Jamaal Swain), som blivit utslängd av sina föräldrar på grund av sin sexuella läggning. Till kollektivet ansluter också Angel (Indya Moore). För att få råd med en könsoperation prostituerar hon sig på New Yorks gator. En kväll träffar hon Stan (Evan Peters), en ung finansman med en ljus framtid, som hon fattar tycke för. Stan har i sin tur både fru (Kate Mara) och barn.

Relationen mellan Angel och Stan är riktigt gripande. Stan kämpar med sin förtrycka sexualitet i en extremt heterogen miljö, medan Angel gör allt för att bli accepterad för den hon är. Genom deras möte skildras klyftan och kollisionen mellan två helt olika samhällsklasser mycket trovärdigt. Dessutom är både Indya Moore och Evan Peters mycket bra i sina roller.

Däremot blir Blancas och Damons berättelser sällan särskilt intressanta. Den underdog-bakgrund de har gemensamt hade behövt bli mer etablerad och utvecklad. Istället blir karaktärerna ganska tvådimensionella. Damon framstår bara som en skicklig dansare med ett deppigt förflutet medan Blancas kombination av mod och drivenhet blir det mest påtagliga.

När de olika delarna sedan vävs ihop blir det bättre. Danssekvenserna och musikalelementen är underhållande, men går regimässigt inte att jämföra med exempelvis Damien Chazelles La La Land (2016). Dock är återskapandet av 80-talets New York mycket skickligt utfört. Neonskyltar, dekadens och discopop kontrasterar fint mot ödsliga gator, misär och smuts. Det märks att produktionen lagt ner mycket tid på design av extravaganta kläder och tidstypisk rekvisita.

Sammanfattningsvis tenderar inledningen av serien att skifta i kvalité. Men helhetsintrycket är stabilt. Pose är både välgjord och underhållande. Angel och Stans relation är den verkliga behållningen, det skall bli spännande att se hur den utvecklas. För seriens skull hoppas jag den fortsatt tar stor plats.

Flera kommande serier ser riktigt lovande ut. Spana in vår lista på spännande serier 2018! 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL