Röjar-Ralf kraschar internet

Röjar-Ralf kraschar internet (2018)

  • 1 tim 52 min
  • Äventyr, Animation
Uppdaterad 05 december 2019 kl. 08:12 | Publicerad 30 januari 2019 kl. 16:01
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fyndig men inte fläckfri uppföljare.

”Röjar-Ralf kraschar internet” är en hyfsat värdig uppföljare till originalet från 2012. Fyndiga samtidskommentarer väger upp för en annars svag historia men stjäl samtidigt fokus från den värme och charm som genomsyrade den första filmen.

  • Regi:
    Phil Johnston & Rich Moore
  • Manus:
    Phil Johnston & Pamela Ribon
  • I rollerna:
    John C. Riley, Sarah Silverman, Gal Gadot m.fl.

Tv-spelsskurken Röjar-Ralf och buggen Vanilja von Sockertopp är numera oskiljaktiga vänner och livet verkar vara på topp inuti spelen i den lilla arkadhallen. Men det finns något som besvärar Vanlija. Hon är trött på att alltid åka samma banor om och om igen i det racingspel hon tillverkats för. För att få sin vän på bättre humör ”röjer” Ralf upp en ny bana i spelet.

Dessvärre resulterar detta i att ratten på arkadmaskinen går sönder och att spelet därmed måste skrotas, såvida inte det går att få tag på en ny ratt någonstans. Som tur är har en ny maskin nyligen installerats i hallen. Den heter Wi-Fi och leder tydligen till ett ställe som kallas internet.

Presenterad som en gigantisk storstad är the World-Wide-Web fantasifullt uppbyggd med gott om hintar till internetvärldens absurditeter. Speciellt rolig är exempelvis ”sökmotorn”, ett Google i personformat som står bakom en informationsdisk och ger förslag på vad Ralf söker efter baserat på hur han inleder sina meningar. Utan att avslöja för mycket finns här även roliga idéer om vad en tappad internetuppkoppling faktiskt kan bero på samt hur det ser ut när pop-up-blockerare gör sitt jobb.

Filmen belyser även det bisarra viral-kändisskap miljontals människor numera eftersträvar då Ralf, något motvilligt, blir ett internetfenomen. Men det finns som bekant en baksida med allt. Något han blir varse om då han råkar snubbla över kommentatorsfält fyllda med näthat. Här slås en viktig ton an som filmskaparna gärna hade fått spela vidare på. Tyvärr lämnas det snabbt för att istället proppa in fler bekanta internetvarumärken. Visserligen kräver denna slags satir referensramar att kunna förhålla sig till, men efter ett tag känns det nästan som ren produktplacering.

Produktionsbolaget Disney lyckas däremot betydligt bättre när de börjar blanda in sitt eget varumärke i leken. Här visas enorm fingertoppskänsla i hysteriskt roliga metainslag där välkända Disneyprinsessor förklarar prinsesskriterier samt varför de har så svårt att förstå Rapunzel från Trassel. Hon är ju från ”den där andra studion” (Pixar). Det är i delar som denna och i tidigare nämnda kommentar om näthat som filmen visar prov på hur enormt pricksäker den kan vara. Tyvärr ligger fokus för ofta och för länge på fel saker.

Trots att den första filmen på ytan flirtade vilt med de senaste årens teknologiska framsteg var det i djupdykningarna om utanförskap och om att våga bryta sig fri från tilldelade samhällsroller som filmen verkligen lyfte. I uppföljaren bränns dessvärre det mesta av krutet på det förstnämnda, vilket automatiskt sker på bekostnad av karaktärernas inre resor och utveckling. Detta gör att det tyvärr saknas tyngd när det väl är dags att belysa någon slags sensmoral. Baserad på hög igenkänningsfaktor blir dock resan dit väldigt underhållande.

För fler produktioner från i år spana in vår lista över filmer från 2019.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL