Recension: Annihilation (2018)

”Annihilation” är en unik sci-fi med en final som inte liknar något annat.

Fem forskare förbereder sig för att gå in i the shimmer i Area X: annihilation
Foto: Netflix

Film: Annihilation
Manus & regi: Alex Garland
Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Tuva Novotny m.fl.
Genre: Sci-fi
Speltid: 1 tim, 55 min

Efter att Danny Boyle gjort film av Alex Garlands roman ”The Beach” inledde Garland en karriär som manusförfattare. Till en början jobbade han med just Boyle på 28 dagar senare och Sunshine och gick sedan vidare och skrev bland annat Never Let Me Go och Dredd. 2014 regidebuterade han med kritikerrosade Ex Machina och nu är det premiärdags för hans andra film som regissör.

Filmen heter Annihilation och är baserad på Jeff VanderMeers roman med samma namn, som är en del av den så kallade Southern Reach-trilogin. Medan de i USA får chansen att avnjuta filmen på vita duken, får vi i övriga världen nöja oss med att se den på Netflix där den har premiär den 12 mars.

När en meteoritliknande himlakropp kraschar rakt in i ett fyrtorn bildas ett slags kraftfält runt nedslagsplatsen. Kraftfältet, som kallas ”The Shimmer”, växer sig större för varje dag som går och hotar att sluka allt i sin väg. Team efter team skickas in för att undersöka dess ursprung, men gång på gång misslyckas det och ingen tycks återvända därifrån.

Till slut står allt hopp till en grupp på fem kvinnor, alla forskare. Väl medvetna om att de med största sannolikhet deltar i ett självmordsuppdrag beger de sig in i ”The Shimmer” för att samla prover på vägen mot huvuddestinationen, fyrtornet. Precis som väntat blir det en allt annat än lätt uppgift, för där inne är inget som det verkar. Ingenting beter sig normalt, inte ens tiden.

Det är inte ofta det kommer något i science fiction-genren som känns unikt, men i det här fallet är det så, åtminstone bitvis. Visst, det går att hitta likheter med allt från Arrival till Avatar och Rovdjuret i Annihilation, men det känns ändå som att jag tittar på något nytt. Speciellt tänker jag på filmens tredje akt som inte liknar något annat.

Jag kan nästan lova att Annhilation kommer att vara en vattendelare av rang, men själv satt jag som trollbunden av vad som försiggick på skärmen. Även om jag inte helt förstod vad det var jag såg. Filmens final är som sagt i en klass för sig, men resten av filmen håller också en väldigt hög nivå med ögonblick som är fullkomligt briljanta.

Skådespeleriet är även det på topp, speciellt från Natalie Portman i huvudrollen, men även övriga inblandade. Där inkluderar jag naturligtvis också Tuva Novotny som gör ett väldigt stabilt intryck. Tuva är ju i och för sig alltid bra så jag hoppas att vi får se mer av henne i fler storfilmer framöver.

När eftertexterna rullar och jag långsamt plockar upp hakan från golvet är jag beredd att sätta full pott på Annihilation. Men när jag har sansat mig lite och tänker tillbaka på filmen som helhet så är den inte riktigt där, men det är väldigt nära.

4 av 5

Det blev ingen fullpoängare denna gång, men en fyra i betyg räcker gott och väl för at ta sig in på listan över 2018 års bästa filmer. Se artikeln för fler filmtips.

About Gustav Larsed 85 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.