De 10 bästa Japanska skräckfilmerna

Filmtopp tipsar dig om de bästa japanska skräckfilmerna

Under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal kom det en rad betydande skräckfilmer från Östasien (de flesta från Japan) som satte en ny sorts skräck på kartan. Till skillnad från den andra stora skräckgenren vid den här tiden; amerikansk slasherfilm (som varit populär sedan Motorsågsmassakern (The Texas Chainsaw Massacre, Tobe Hooper, 1974)), så handlade den östasiatiska mer om det övernaturliga och psykologisk terror. Flera filmer hanterar också (mer eller mindre) modern teknologi då de skapades i IT-samhällets vagga. Några namn återkommer ofta, till exempel Hideo Nakata och Takashi Miike som regisserade några utav de allra största och inkomstbringande filmerna. Genren kom att kallas J-horror, Japanese Horror.

Jag var själv mycket intresserad av Japan vid den här tiden och hade precis fått börja titta på skräckfilm och slukade allt jag kom över. De var mer eller mindra bra, men några lämnade sådana avtryck att jag till exempel fortfarande tänker på flickspöket i One Missed Call när jag ser en halvöppen skåplucka.

Här är en lista i kronologisk ordning med de allra bästa Japanska skräckisarna som hade premiär runt sekelskiftet.

1. Cure (Kiyoshi Kurosawa, 1997)

Foto: Daiei Motion Picture Company

Kiyoshi Kurosawa (ingen relation till Akira Kurosawa) gör kanske mest thrillers med vissa skräckliknande inslag. Men han kan skickligt hantverket och Cure blev hans första internationella genombrott.

Kenichi Takabe (Koji Yakusho) är en kriminalare som får till uppdrag att utreda en rad besynnerliga brott. Alla offer har blivit dödade på samma sätt och har ett stort X inskuret på halsen. Som tur är hittas mördarna strax efter varje mord, men de har ingen aning om varför de begått brottet. Även om filmen kom innan Ringu så blev den inte riktigt lika stor, fastän om den möttes av bra kritik. Men efter att J-horror vågen kom igång på allvar så brukar Cure räknas med bland de tidiga filmerna till genren.

2. Ringu (Hideo Nakata, 1998)

Foto: Toho

Filmen som startade den japanska skräckvågen är baserad på en bok av av Koji Suzuki. Reportern Reiko Asakawas (Nanako Matsushima) släkting dör under mystiska omständigheter och rykten börjar spridas om att det är ett videoband som sprider en förbannelse som dödat flickan. Legenden lyder som så att efter en person sett videobandet har denne bara sju dagar kvar att leva. Reiko bestämmer sig för att försöka ta reda på sanningen bakom ryktet.

Ringu var så inflytelserik att flickspöket Sadako känns väl igen i västvärlden med hennes vita klänning och långa svarta hår. Hon är även ett praktexempel på Onryō, ett hämndlystet (ofta kvinnligt) Japanskt spöke som hör till några av de vanligaste skräckhistorierna, och som kommer dyka upp i fler filmer på denna lista.

Filmen fick en mycket framgångsrik amerikansk remake, The Ring (Gore Verbinski, 2002) som är värd att kolla in. Den är dock inte riktigt lika bra som originalet, speciellt inte de mardrömsliknande sekvenserna på det besatta videobandet (som fortfarande ger mig mardrömmar). Men det var den Amerikanska versionen som satte Ringu på kartan i Västvärlden. Publiken blev intresserade av originalet och törstade efter mer och en ny skräckgenre var född!

3. Audition (Takashi Miike, 1999)

Foto: Art Port

Shigeharu Aoyama (Ryo Ishibashi) är en änkling som bestämmer sig för att ge sig ut i dejtinglivet igen. Hans vän Yasuhisa Yoshikawa (Jun Kunimura) bestämmer sig för att hålla en låtsas-audition för en film där de istället ska försöka hitta en ny passande fru åt Aoyama. Men han faller handlöst för den alldagliga och milda Asami Yamazaki (Eihi Shiina) och bestämmer sig för henne direkt. Det dröjer innan han förstår att något verkar underligt med henne.

Den här filmen lurar dig i början och jag trodde nästan jag hade sett fel film först. För det tar ganska lång tid innan Audition kommer till de mer skräckliknande scenerna (vilket inte är ovanligt inom Östasiatisk skräckfilm). Istället för att låta tempot gå upp och ner så bygger filmen upp mot ett crescendo, som är väl värt väntan.

4. Battle Royale (Kinji Fukasaku, 2000)

Foto: Toei Company

Inte en strikt skräckfilm, men med gott om blod ändå i denna våldsskildring av ett dystopiskt Japan. Föräldragenerationen anser att ungdomarna i landet är för okontrollerbara, så varje år väljs en klass ut att vara med i Battle Royale: en tävling där eleverna har tre dagar på sig att mörda sina klasskamrater så de kan stå som den ensamma segraren.

Den här gången är det klass 3-Bs tur, och vi följer främst den 15:årige Shuya Nanahara (Tatsuya Fujiwara) som redan har fullt upp efter sin fars självmord, och hans klasskamrat Noriko Nakagawa (Aki Maeda). Takeshi Kitano är fantastisk (som alltid) som klassens tidigare lärare som fick nog efter att ha blivit attackerad av en annan elev när han jobbade på skolan, och nu istället blivit deras övervakare under Battle Royale.

Filmen vann flera priser och blev hyllad när den kom men blev också kritiserad för det våldsamma innehållet. Den har likheter med både Flugornas Herre och The Hunger Games trilogin.

5. Pulse (Kairo, Kiyoshi Kurosawa, 2001)

Foto: Toho

Ibland är det svårt att säga vad man egentligen tycker är så läskigt med en film. När jag såg Pulse med mina vänner så skrattade de åt den medan jag höll för ögonen. En blandning av den kusliga stämningen samtidigt som du inte förstod vad som hände, lyckades för första gången på femton år få mig att stänga av en skräckfilm. Jag kan inte lova att du har samma reaktion som jag, men det blir ju mer intressant om så är fallet.

I filmen får man följa två personer som på olika håll märker att något konstigt håller på att hända med datorerna. Folk tar livet av sig och stirrar in i sina skärmar och beter sig underligt. Spöken börjar dyka upp och folk tejpar igen sina dörrar med röd tejp.

Filmen är kanske lite för lång och saknar en hel svar men är värd att se enkom på grund av den deprimerande och samtidigt påfrestande stämningen den skapar.

Efter Retribution (2006) tog Kurosawa en paus från skräckgenren men återkom tio år senare med Creepy (2016) som fick mycket bra kritik.

6. Ichi the killer (Koroshiya 1, Takashi Miike, 2001)

Foto: Media Blasters

Takashi Miike har regisserat över etthundra film och TV-produktioner sedan 1991. Flera av dom är yakuza-filmer där Ichi the killer är den absolut kändaste. Kakihara (Tadanobu Asano) jobbar för maffian och letar efter sin ledare Anjo som försvunnit. Vad han inte vet är att Anjo blivit mördad av Ichi, en vanligtvis feg ung man men som blir mordisk när han blir arg. Men det är inte Ich som självmant legat bakom mordet, det finns andra krafter bakom som är ute efter något större.

Ichi the killer hamnar ofta högt på listorna över de mest våldsamma filmerna någonsin och är totalförbjuden i flera länder. När den visades på Stockholms Filmfestival delades spypåsar ut till publiken som en ploj.

7. Dark Water (Honogurai Mizu no soko kara, Hideo Nakata, 2002)

Foto: Toho

Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en skilsmässa när hon flyttar ifrån sin man och in i en nedgången lägenhet med sin dotter Ikuko (Rio Kanno). I taket är det en vattenläcka som blir värre för var dag som går och Matsubara klagar hos hyresvärden men inget görs. När hon försöker kontakta lägenheten ovanför så får hon inget svar. Flera konstiga saker händer, en röd väska kommer tillbaka oavsett hur många gånger Matsubara försöker göra sig av med den och hon börjar se en liten flicka med långt svart hår som förflyttar sig runtom i huset.

Precis som med Ringu så är filmen baserad på en bok av Koji Suzuki och återigen är det Hideo Nakata som regisserar. Även denna film fick en Amerikansk remake men till skillnad från i Ringus fall så blev den ett riktigt magplask. Originalet är däremot en rörande och skrämmande historia om att rädslan av att bli övergiven.

8. The Grudge (Ju-On, Takashi Shimizu, 2002)

Foto: Lions Gate Films

Till skillnad från andra skräckfilmer med ett mer linjärt berättarsätt så kretsar handlingen här kring ett hemsökt hus i Nerima, Tokyo. För flera år sedan begicks ett hemskt mord där mannen i familjen mördade sin fru, sin son och deras katt. Mordet fick dock de mördade att bli Onryō, hämndlystna spöken och fruns spöke ger igen genom att döda mannen. Men nu ligger det en förbannelse över huset som gör att alla som går in där kommer att dö.

Filmen blev extremt uppmärksammad, bland annat genom den Amerikanska remaken (med två uppföljare) som kom tre år senare. Den är dock inte lika bra och inte lika kaosartad som originalet där man får känslan av hopplöshet eftersom förbannelsen aldrig tar slut. Originalet fick också en uppföljare som kom 2003.

9. One missed call (Chakusin ari, Takashi Miike, 2003)

Foto: Toho

Psykologistudenten Yumi Nakamura (Kou Shibasaki) är på en bar med några vänner när Yoko Okazaki (Anna Nagata) plötsligt får ett röstmeddelande skickat från sig själv. Meddelandet är daterat till två dagar i framtiden, och när Yumi och Yoko lyssnar på meddelandet hör de Yokos röst som säger att det börjar regna och sedan hörs ett blodisande skrik. Tjejerna blir förskräckta men försöker tränga bort händelsen. Två dagar senare så pratar de i telefon när Yoko är på väg hem och hon noterat att det börjar regna. Båda minns meddelandet och fryser till. Plötsligt börjar Yoko skrika och hon slängs över kanten till ett järnvägsspår och blir krossad av ett tåg. Yumi försöker desperat ta reda på anledningen till sin väns död och hör talas om en förbannelse som sprids via telefonboken i ens mobiltelefon.

Man skulle kunna anklaga den här filmen för att försöka vara en copycat på Ringu, men den blev så mycket mer. Jag har en speciell relation till den här filmen, som var den första jag köpte på DVD, och den fortsätter fortfarande få nya fans bland vänner som jag visar den för.

10. Noroi: The Curse (Noroi, Kôji Shiraishi, 2005)

Foto: Cathay-Keris Films

Den sista filmen på listan är också kanske den mest annorlunda. Det är en found footage (upphittad) film som är utformad som en dokumentär. Masafumi Kobayashi (Jin Muraki) är expert på det paranormala men han försvinner spårlöst när han håller på att filma sin nya dokumentär The Curse, om en japansk demon som kallas Kagutaba.

Filmen är väldigt långsam och nästan två timmar lång. Gillar du bara amerikansk skräckfilm med jumpscares till höger och vänster så är Noroi nog inget för dig, skräckscenerna är inget som det slösas med.

Betyder detta att J-horror genren mjölkats ur till sista droppen? Kanske, men man ska aldrig säga aldrig, snart kommer kanske en ny motsvarighet Ringu som startar om allt igen, precis som den Amerikanska skräckfilmen gjort många gånger.

Vilken japansk skräckfilm skrämmer dig mest?

About Charlotta Lundborg 16 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline