Intervju: Armando Iannucci (Manusförfattare & Regissör)

Med sin politiska satir har regissören och manusförfattaren Armando Iannucci blivit ett stort namn i filmvärlden. Debutfilmen "In the Loop" gav honom en Oscarsnominering för bästa originalmanus och HBO-serien "VEEP" har gett honom två Emmy-statyetter och fem ytterligare nomineringar. Nu är han tillbaka med "The Death of Stalin", en film om kaoset som uppstod i det sovjetiska toppskiktet efter Stalins plötsliga död. På Göteborg Film Festival hade vi ett samtal med Armando om film, politik, satir och nyhetstidningens framtid. 

Death of Stalin, med stora namn som Michael Palin, Steve Buscemi, Jeffrey Tambor, Jason Isaacs, Adrian McLoughlin och Simon Russel Beale i huvudrollerna, baseras på en fransk grafisk roman med samma namn. Den grafiska romanen baseras i sin tur på verkliga händelser som ska ha ägt rum strax efter Stalins bortgång.

– Självklart har vissa konstnärliga friheter tagits, men det var också kombinationen av det bisarra, roliga och det sanna som lockade mig. Konserten i början av filmen [Stalin vill ha en inspelning av en radiokonsert som precis har sänts och radioansvarig tvingar musikerna att framföra allt igen] och att ingen hittade Stalins kropp på en hel dag eftersom ingen vågade knacka på hans dörr är sanna händelser. Det är både roligt och skräckinjagande.

– Jag åkte också till Moskva för att prata med människor som växte upp under Stalin-regimen. Vi jobbade med manuset under ett år innan vi filmade. Det skulle finnas både roliga och skrämmande stunder och det var viktigt att arbeta fram rätt balans, så att komedin inte undermineras av dramat och tvärtom.

När du ser filmen förstår du vad Armando menar. Den dråpliga situationskomedin där Sovjetunionens ledning yrar runt och konspirerar med och mot varandra om att ta makten, varvas med dramatiska sekvenser där den röda armén terroriserar den sovjetiska befolkningen.

– Det första jag sa när vi började filma var att vi måste vara respektfulla mot vad som faktiskt hände med befolkningen. Det finns ingen komik när folket terroriseras utan de komiska inslagen rör enbart den sovjetiska ledningen. Även om filmen blev bannlyst i Moskva, sa de som såg filmen att de tyckte att den var väldigt respektfull och att de inte hade några problem med den. Det var tydligen applåder i biosalongen innan polisen stormade in.

Vad var det som lockade dig med att göra en satir som äger rum för 60 år sedan?

– Jag var intresserad av diktatorskap och ville göra en historia om en fiktiv diktator. Något har hänt och håller på att hända med demokratin. Den börjar gå sönder i sömmarna med all populism och nationalism. Personer som Putin, Berlusconi och Erdogan använder sig av demokrati för att ta mer personlig makt. En oroande men intressant utveckling. Sen dök Death of Stalin upp och jag tänkte "här är en sann version av vad jag letar efter". Att berätta om något som skedde för ett tag sedan gör det också mer tillgängligt. Det är inte en satir på rysk politik. Det är en komedi om vad som händer när demokratin faller samman.

"The Polo Bureau äter middag regelbundet"

I "Death of Stalin" jobbar Armando Iannucci med en stark ensemble och det ser verkligen ut som att de har kul tillsammans.

– Vi repeterade några veckor innan inspelningen så att alla skulle lära känna varandra och bli vänner. Vi hade väldigt roligt ihop. "The Polo Bureau" möter fortfarande upp varandra regelbundet och äter middag. När du jobbar med komedi måste du ha en positiv atmosfär. I ett spänt klimat kommer inte lika roliga idéer.

Du har en hel del skådespelare med olika bakgrunder. Simon från teater, Buscemi från film och TV och Michael Palin med Monty Python. Hur tog de din regi? 

– Jag vill ha skådespelare med olika erfarenheter. När vi hade repeterat blev vi som ett teaterkompani där alla samarbetar och alla förstår varandra. Alla tog regin likadant.

Om du jämför "Death of Stalin" med Armandos förra film "In the Loop" ser du stora stilistiska skillnader. Medan in The Loop är mer dokumentärlik och filmad med handhållen kamera är "Death of Stalin" väldigt kontrollerad.

– Allt handlar om hur varje historia skildras bäst. Eftersom allt smulas sönder i Death of Stalin ville jag ställa det i kontrast mot ett mer kontrollerat berättande. När filmen börjar är den som mest kontrollerad. Vackra färger, klassisk musik, alla är välklädda. Vad skulle kunna gå fel? Det är en behaglig öppning. Jag visste att slutet skulle vara väldigt rått och plötsligt. Vi repeterade aldrig slutscenen utan jag sa bara till dem att de skulle gå in i ladan och avrätta honom. Det tog två minuter och det gjorde ingenting att de pratade över varandra. Det skulle vara en enda stor röra. Sen klipper vi tillbaka till konsertlokalen för att påminna publiken om resan som skett. 

"Satir kan inte förändra människors åsikter"

Hur ser du på satir som ett medel till att föra politisk diskussion?

– Satir kan hjälpa människor att artikulera något de halvt om halvt har tänkt, men jag tror inte att det kan förändra någons åsikt. Peter Cook sa ironiskt att han älskade hur komedin och kabarén gjorde så mycket för att stoppa Hitlers framväxt i Tyskland. I Storbritannien drev många komiker med Thatcher, men hon blev ändå omvald tre gånger och detsamma gäller Trump. Det är ett misstag att tro att allt blir bra bara för att vi skojar om det. Om du verkligen vill se förändring måste du gå med i ett parti, skriva en insändare eller försöka övertala folk. Det är kul att skämta om politik, men det kommer inte att förändra något på riktigt.

Tror du att det finns en risk att underminera det verkliga hotet som någon som Donald Trump kan vara genom att med att få honom att framstå som en clown? 

– En fiktiv karaktär av honom kommer aldrig att vara lika skrämmande som verkligheten. Jag tror att komiker som agerar som journalister har större påverkan. Exempelvis John Oliver eller Seth Meyers. De har team som går igenom allt Trump har sagt och gjort och presenterar ren fakta. Trump är sin egen komiker.

När jag frågar håller Armando med om att dagens politiska klimat är inspirerande, men att det framför allt alarmerande. 

– Donald Trump är ett tacksamt subjekt för många komiker, men som John Oliver säger önskar han att det inte behövde vara så. Det är också därför jag inte vill göra en samtida satir, det är helt enkelt inte kul att världen är som den är.

Du gör inga samtida kommentarer i varken "VEEP" eller "The Death of Stalin"?

– Nej, det har mer handlat om att få med olika förhållanden och processer snarare än faktiska händelser. Det finns dock en scen som kan ha speglat samtiden en aning. Det är samma sak med Think About It. Många har frågat om varför jag inte gjorde ett avsnitt om Brexit, men serien skulle aldrig handla om specifika händelser. Det handlar mer om politikens vardagsliv.

"Facebook och Google måste ta sitt ansvar"

När intervjun börjar närma sig sitt slut diskuterar vi "klickonomins" potentiella hot mot demokratin. 

– Politiker är idag influerade av saker som ligger bortom deras kontroll. Företag som Facebook, Google och Apple har en enorm makt. Vi har sett det i det amerikanska valet och i Brexit. Att alla har möjligheten att exploatera internet och lägga upp olika artiklar som ser ut som riktiga tidningsartiklar är chockerande.

– Jag har också märkt av hur människor isolerar sig själva mer och mer i sin åsikter. Sociala medier borde vara en plattform för folk att utbyta tankegångar och perspektiv mer öppet, men i själva verket verkar det snarare vara ett sätt att stänga av olikt tänkande. Du får bara nyheter som du själv vill ha och mottager bara åsikter du själv håller med om. Du avföljer. Du stänger av. Du är ditt egna filter.

– Problemet är att Facebook borde hanteras som en utgivare snarare än en plattform. De får betalt för att publicera artiklar och borde därför också behandlas som en ansvarig utgivare för sitt innehåll. Facebook och Google kommer hela tiden undan, "Det är inte vårt fel att det finns nazistpropaganda. Det är inte vårt fel att någon tog livet av sig på grund av online mobbing". Men eftersom de tar emot alla pengarna måste de i slutändan vara ansvariga för innehållet.

Vad tror du händer när tidningar prioriterar och anpassar sina nyhetsartiklar efter klick?

– Det är ett stort hot, men samtidigt tvingar det tidningar att tänka om. Många säger att mainstream-median är död. Men många av de stora historierna som har varit nu, som Trump och Ryssland eller Hollywood och Harvey Weinstein, är historier som har grävts fram av traditionella nyhetstidningar. Det är som att de har insett att folk läser dem för deras analyser och de nyheter de avslöjar. De senaste tolv månaderna har varit en intressant utveckling och förändring när det kommer till tidningarnas funktioner.

Med det tackar vi Armando Iannucci för intervjun. "The Death of Stalin" har Sverigepremiär den nionde februari. Se vår samlingssida "kommande biofilmer" för fler titlar som har premiär i år.