Filmskapare: Släpp 80-talsnostalgin!

Har nostalgin kring 80-talet gått överstyr? I dagens krönika blir det ord och inga visor!

Grabbarna i "Stranger Things" säsong 2, står utklädda till Ghostbusters,

Nostalgi är en tacksam sträng för kreatörer att spela på. En kort melodislinga eller en minnesladdad bild kan få den mest kallhamrade hängläppen att gosa in sig i barndomens mjuka fluff. Givetvis är film inget undantag för detta fenomen.

Dock börjar mitt tålamod tryta kring ett visst decennium som film- och serieskapare just nu slår sina huvuden blodiga mot. Jag talar om 80-talet. Eller rättare sagt, film- och serieskapares till synes oändliga kärleksbrunn till den neonindränkta synthpop-eran. Liksom de flesta ömmar även jag en enorm kärlek till 80-talets Spielbergska segertåg. Barndomsmilstolpar som Ghostbusters och The Terminator definierade min unga, tillika vuxna, kultursmak. Årtiondet ruvar på makalösa bedrifter som: The Thing, RoboCop, Die Hard, Scarface, The Fly, The GooniesLethal Weapon och E.T. som fortfarande står sig som meriterande på cineasters CV:n. Därför smärtar det mig att skriva denna krönika.

Cykeln och månen från E.T
Få bilder representerar barndomen mer än denna?

Först var det ohyggligt mysigt att moderna film- och serieskapare tycktes bära på samma smäktande kärlek till årtiondet. Jag tillhör den promille av människor som njöt skamlöst av The Expendables romantiska hyllning till 80-talets oljeblänkande bröstmuskler och hjärtat slog dubbelvolter när en sluddrig Stallone äntligen delade tagning med en lastgammal Schwarzenegger. Drive (på gränsen till kätteri att nämna i samma kontext som Expendables, jag vet) bar på en så mustig och tät 80-talsatmosfär att den kunde skalas av med osthyvel. Nostalgins vågor sköjde över mig och jag älskade varenda liten kallsup.

Men någonstans mellan Ghostbusters-remaken Stranger Things och It-remaken blev mitt romantikkonto rensat. Nostalgins rosa moln förtvinade och antog långsamt formen av samtidens gråa och bleka dimma. Jag blev gubbig, bitter och ville inte påminnas om min ålder längre. En till hyllning till barndomens renhet, pojkar som panik-cyklar genom ett sommarlovsindränkt förortsområde eller blinkningar till De Palmas filmografi och jag sparkar bakut snabbare än du hinner säga ”Delorean”.

LÄS VIDARE: Original vs Remake: Scarface

Måhända kan vårt årtionde kännas lite väl individualistiskt. Det kan vara svårt att upptäcka vilka populärkulturella drag som kännetecknar just vår samtid. Konturerna kring vårt kulturella arv kan ibland kännas blurriga, men det blir inte bättre av fler tomma hyllningar eller en remake av Gremlins. Nostalgins brillor är fruktansvärt bekväma och ger ett härligt skimmer, jag vet, men de kan också begränsa sikten. Sikten av något nytt och fräscht. Jag lovar att allt inte är gjort än.

Stripe från gemlins med såg
”Släpp 80-talet nu, pojkvasker!”

Därför vill jag nu uppmana drömfabriken att släppa greppet om nostalgins bamsekram innan den förvandlas till ett strypgrepp. 80-talet var überfantastiskt, men nu är det dags att lyfta blicken. Ingen människa med fungerande inre organ behöver Top Gun 2. Det vi behöver är nya minnen och nya populärkulturella intryck. Och vet du vad det bästa är? De gamla filmerna finns kvar och är inte på väg någonstans.

About Fredrik Edström 282 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.