The Last Jedi – Ännu sämre än Force Awakens
Dissekering av “The Last Jedi” – VARNING FÖR SPOILERS!
Världspremiären av “The Last Jedi” slog ned som en astronomisk B/SF-bomb. Snabbare än ljusets hastighet blev filmen kritikerrosad och nu snackas det om att den åttonde delen är franchisens bästa. Men detta är galenskap att påstå.
Jag kan göra min lista, med anledningar till varför filmen inte alls är något märkvärdigt, lång. Men här är de främsta orsakerna till varför jag är bitter på “The Last Jedi”, som jag inte tycker kommer upp i nivå.
(Det kommer att bli petigt, men djävulen sitter i detaljerna.)
“The Last Jedi” är sönderklippt – var är filmens build up-play?
"The Last Jedi" är ingen slående film. Och detta beror på mycket, men främst beror det på att Rian Johnson, som både skrivit och regisserat filmen, och garanterat haft mycket att säga till om i klipprummet, hetsat sig genom sin berättelse. Ja, Episod VIII är den längsta Star Wars-filmen hittills, men den känns samtidigt kortast. Detta måste bero på tempot i filmen – Rian Johnson skyndar oss genom den. Ett tydligt exempel är sekvensen när Rey överlämnar sig till sina motståndare för att konfrontera Snoke, The Supreme Leader. Detta är ett enormt möte i galaxen. Ljusets sista gnista ställs mot mörkrets furste. Visst behöver deras sammandrabbning en ordentlig build-up, för att göra det laddade ögonblicket så knäckande det bara går. Lite som att åka Balders berg-och dalbana på Liseberg, där vi i upptrappningen långsamt skjutsas upp högt över marken och känner hur jobbigt det är när trät knarrar och rälsen gnisslar.
Men Rey tar sig in till Snoke så plötsligt; vi följer inte henne nära och förstår inte hur hon känner inför mötet, mer än att vi kan ana hennes känslor. När dessa starka rivaler väl placeras i samma rum, växlar man istället tillbaka till rebellstyrkans del av berättelsen. Vi stannar alldeles för kort i scenerna som betyder allra mest.
Humorn slår till på helt fel ställen
Den här filmen är en fördjupning av konflikterna, snaran dras åt, rebellernas hopp om att rädda galaxen är nära att släckas. Insatserna har aldrig varit högre. Men filmen får oss ständigt att glömma detta. Kniven är mot strupen, och det är väl faktiskt där vi vill ha den? Är det inte i den bubblan där allt ständigt är som mest spännande vi vill stanna kvar? Det är väl främst då vi bingar serier?
Därför är det så tröttsamt att Rian Johnson lagt till flera komiska karaktärer, som ständigt lättar upp stämningen. Främst tänker jag på rebellen Rose och mästerskurken DJ. De tar bort mycket av udden i filmen och det har aldrig känts tydligare att Star Wars numera är en Disneyprodukt. Comic relief har alltid varit genomgående i Star Wars. Ibland har det funkat, ibland inte. Jar-Jar Binks var outhärdlig, Han Solo var underbar. Men för att vara rättvis mot Jar-Jar, hade Han Solo mycket mer att ge utöver sin komik, och Harrison Ford – Indiana han själv – har en unik aura för just den typen av roll. Rose funkar inte, eftersom hon inte kompletterar Finn tillräckligt mycket på deras gemensamma uppdrag för att skrivas in som egen karaktär. Deras egenskaper är väldigt lika varandra. Dessutom är hon ibland gullig i överkant. Scenen när hon dör är svår att ta på allvar.
Snokes oväntade död
“The Supreme Leader” är nu, redan, död. Hans tidiga adjö kom oväntat; vi tar ofta för givet att det största hotet ska vara kvar till berättelsens sista del. Att vi sparar det bästa till sist. Det är kul att bli överraskad, men när jag tänker ett till varv inser jag att just den här överraskningen är rätt trist. För vad har vi nu för sista uppgörelse att se fram emot i nästa film? Kylo Ren har väl knappast lyckats sätta skräck i oss på det vis Darth Vader gör… och att skriva in en ny mörk ledare känns lite väl enkelt.
Det här är en Luke Skywalker-film
En poäng med den nya trilogin var att inbringa nästa Star Wars-generation, men precis som "Force Awakens" är en Han Solo-film är "The Last Jedi" en Luke Skywalker-film. Detta är nödvändigtvis inte fel, det är kul att se gamlingarna. Och de visar båda två att gammal är äldst när de gång på gång stjäl showen. Men det är just det. Vad är poängen med att de står i rampljuset när skaparna ändå dödar av dem? Behöver vi ett sista adjö? Är inte original-trilogin tillräckligt värdig dem?
Dessutom: Karaktären Finn fick ta väldigt mycket stryk i den här filmen, det var hans speltid som byttes mot Lukes (och delades med Rose). Jag undrar vad som sker med honom, hans utveckling verkar stå och stampa.