Intervju: Andy Serkis (Apornas planet: Striden)
Andy Serkis spelar Caesar i storfilmen ”Apornas planet: Striden”
Skådespelaren Andy Serkis har aldrig varit större. Efter att först ha medverkat i TV-serier på slutet av 80-talet landade han sin första filmroll 1994 i "Prinsen av Jylland". Det var dock först 2001 som han på riktigt började bli ett namn på filmälskares läppar, då han agerade som Gollum/Smeagol i Peter Jacksons "Sagan om ringen"-trilogi.
2005 spelade han King Kong och 2011 kunde vi se honom som Kapten Haddock i "Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet". Samma år skulle han påbörja rollen som Caesar i "Apornas planet". En roll han skulle återvända till två gånger och som han själv beskriver som en av sina "största utmaningar". I denna intervju öppnar Andy Serkis upp sig om hur det var att återvända till rollen som Caesar i "Apornas planet: Striden".
Hur är det att utforska samma karaktär i en trilogi av filmer?
– En av de största utmaningarna jag har haft är att spela Caesar. Det är väldigt ovanligt att som skådespelare få möjligheten att spela en roll från spädbarn till vuxen, med en sådan bra karaktärsark och så många starka tvister, vändningar och emotionella avvikelser. I dessa filmer har vi gått från Caesars spädbarnsår till tonår, till när han avvisas av människorna han växte upp med, till han lärde sig att bli en apa, till att han blev ledaren av en stor grupp. Och nu finner vi honom desperat kämpande med att hålla sin art vid liv. Något händer i början av filmen som får honom att påbörja en hämndresa. Jag kunde inte ha fått en bättre möjlighet som skådespelare att utforska så många variationer av en och samma karaktär.
Caesar brottas verkligen med en inre konflikt i denna filmen när hans naturliga medkänsla och ledarskapskvaliteter går emot hans begär efter hämnd...
– Caesar är i grunden en empatisk karaktär, som har vuxit upp med människor och därför har kunskapen, förståelsen och förmågan att känna kärlek och medkänsla med dem. Men en sak händer i början av filmen som är så hemsk att det kastar ner honom in i ett hat han inte visste att han var kapabel att känna. Han börjar förstå Koba, apan som startade revolutionen, och vad hat innebär. Av allt detta utvecklas han fysiskt, mentalt och språkligt. Det var en väldigt komplex vidd av element att försöka få fram och spela.
Filmen är full av dramatiska moment och nyanser, men det är också en krigsfilm. Vad tyckte du om den sidan av filmskapandet? Det påminner lite om den gyllene eran av krigsfilmer under 1950- och 60-talet...
– Det var fantastiskt. När Matt [Reeves, regissören] först satte sig ner med mig och pitchade filmen för några år sedan, innan vi ens hade ett manus, förklarade han att filmen var som en blandning mellan Bron över floden Kwai och en biblisk, Moses-liknande historia. Det finns element av en mystisk western, som Clint Eastwoods filmer. Det var fantastiska att få måla upp karaktären på en så pass stor duk, och att samtidigt få ha stunder av intimitet.
Har perfomance-capture teknologin förändras mycket under åren du har spelat Caesar och i så fall, hur har det hjälpt din skådespelarprestation?
– Den faktiskt teknologin har inte genomgått några stora förändringar. Vi använder fortfarande huvudmonterade kameror, bär kostymer med markeringar på dem och har elektronik fastspänd på ryggen. Vad som däremot ändras med varje film är skickligheten hos Weta, bolaget bakom de digitala effekterna, och deras möjlighet att omvandla skådespelarnas rörelser och hedra vårt arbete i högre utsträckning. Mjukvaran de använder för att rendera gör att varje val du gör som skådespelare blir mycket mer synligt för publiken.
Kan du komma på några stunder bakom skapandet av filmen som verkligen har stått ut?
– Det finns en särskild scen som jag hade det förfärlig med och som krävde en äkta stund av misstro. Det är en scen där jag hittar en döende människa. Och jag bar en massa extra vikter för att få Caesar att kännas mer nedtyngd av vad han går han igenom. När jag hukade mig intill denna döende man, allt filmat i minusgrader i snö, gav den andra skådespelaren en fantastisk skådespelarprestation. Men jag fann mig själv i en ganska obekväm position när jag insåg att hans hand att fastnat mellan en ryggsäck och en sten och att den sträckte sig rakt upp mellan mina ben när jag böjde mig ner. Han gick "all in" i sitt skådespel, med alla sina känslor, medan jag inte kunde komma ur positionen jag befann mig i. Han tittade på mig med en blick som sa, "Varför ser du ut som att du suger på en citron." och jag tänkte, "Du gör en fantastisk insats och jag kan inte svara på den eftersom din hand är fastklämd mellan mina ben".