Mother! (2017)
Det är svårt att beskriva en filmupplevelse som Mother!, den senaste filmen av Darren Aronofsky, som annars är en mästare på psykologiskt mörka draman. Första halvan av filmen är mycket bra och lovande. Andra halvan ballar ur totalt.
En ung kvinna (Lawrence, kallas ”Mother” i eftertexterna) bor i ett stort vackert hus tillsammans med sin man (Bardem, kallas ”Him” i eftertexterna), som är en författare med skrivkramp. Hon gör sitt bästa för att renovera huset medan han försöker hitta inspiration till nästa bok. Deras lugna tillvaro upprörs när två främlingar, en man (Harris) och en kvinna (Pfeiffer), anländer. Främlingarna tar sig stora friheter, vilket är något som Mother får allt svårare för. Hennes man gör dock sitt yttersta för visa främlingarna sin gästfrihet.
Darren Aronofsky är en regissör som kan kallas en klassisk auteur, det vill säga en regissör med en väldigt säregen stil. Han utforskar de mörkaste sidorna av mänskligt beteende. Detta fungerade mycket bra i Requim for a Dream, där han utforskade missbruk. I The Wrestler visade han oss vad som händer när talang är det enda man har. Black Swan var en skildring av hur hängivenhet och en önskan om att omforma sin självbild kan leda till galenskap.
LÄS OCKSÅ: Fem spännande thrillers från 2010-talet
Mother! har dock mer gemensamt med The Fountain. Aronofsky är visuellt begåvad, vilket är som tydligast i filmer som The Fountain och just Mother!, som innehåller extremt surrealistiska sekvenser. Dessvärre är dessa två filmer också de som är svårast att ta till sig. I dessa filmer använder sig Aronofsky av metaforer, surrealistiskt bildspråk och ett berättande som visserligen är linjärt, men ändå kaosartat.
Första halvan av Mother! verkar handla om alienation, då titelkaraktären finner sitt hem inkräktat av främlingar medan hennes man inte verkar se något konstigt i deras beteende. Filmen är här mycket effektivt berättad och Lawrence är en stabil punkt i en situation som bara spårar ur allt mer. Hon fyllde nyligen 27 år och har redan varit nominerad för fyra Oscars, varav hon vunnit en. Det är inte svårt att förstå varför, då hon har en förmåga att få oss åskådare att sympatisera med henne. De andra skådespelarna, som alla är mycket duktiga, hjälper samtidigt till att förstärka alienations-effekten genom att vara väldigt mänskliga och helt oförstående för Mother. Sedan ballar filmen dock ur totalt.
Första halvan hade fungerat som antingen en fristående film eller som inledningen till en intressant berättelse om alienation. I stället upprepas mönstret från första halvan av filmen, fast uppskruvat till högsta bisarrhetsnivå. Till slut är det bara en serie konstiga händelser vi får se framför oss. Visst är det mardrömslikt, och man kan inte låta bli att sympatisera med Mother, men samtidigt är det för mycket. Det är så mycket att jag måste skriva det en gång till. DET ÄR FÖR MYCKET!
Jag har en magister i filmvetenskap och har varit filmskribent i nio år. Tack vare detta kan jag utröna att filmen handlar om extrem narcissism, sedd utifrån. Det finns ett antal problem med detta. För det första ska man inte behöva ha en högskoleutbildning för att kunna ta till sig en film. Det finns ett visst värde i filmer som är svårare att ta till sig, där budskapet kommer i form av subtext eller en metafor. Men någon jävla måtta får det vara. Ett större problem är att den typen av kaos som skildras i filmen inte alls är motiverat för att föra fram budskapet. Det är snarare tvärtom; kaoset gör att budskapet drunknar.
Det är svårt att sätta betyg på en film som Mother!. Jag gillade som sagt första halvan medan andra bara var en katastrof. Första halvan hade kunnat få en fyra om det var hela filmen. Andra drar dock ner betyget oerhört mycket och förstör filmupplevelsen något så ofantligt.