Recension: David Gilmour – Live at Pompeii

david gilmour_liveatpompeiii
Premiärdatum: 13 sep 2017
Längd: 2 timmar 5 minuter
Genre: Konsert
Ålder: Barntillåten
Originaltitel: David Gilmour – Live at Pompeii – Konsert

Tre nummer in kommer den första gåshuden. Snart nog börjar de avlösa varandra i kulsprutetakt. Pink Floyds David Gilmour är tillbaka i Pompejiis amfiteater (tidigare nämnvärda besökare: Floyd på 70-talet och gladiatorerna för 2000 år sedan, typ) och det är den psykedeliska mardrömmen The Great Gig in the Sky som kickar igång allt på riktigt – med bravur. Helt plötsligt är man så inne i showen att man får hejda sig själv får att applådera efter varje nummer, där i biomörkret.

Allt inleds med ett kort intro och snack från den legendariska gitarristen och sångaren innan den vackra miljön etableras och den blandade repertoaren från hans Rattle That Rock-turné börjar spelas. Det är mycket nytt (och bra men kanske lite trött) solomaterial, visst, men Floyd-klassiker efter Floyd-klassiker hinner också spelas och det är såklart då det glänser till på riktigt. Oftast ackompanjeras det av ett neonhav eller trippiga tecknade filmer som bakgrund. Gilmours röst är (oftast) stabil trots åldern och med sig har han bland annat en fantastisk kör.

Jag hajar till lite extra under låtar som Comfortably Numb, Time och Shine On You Crazy Diamond (Parts I-V). Extra drabbande blir det i låten High Hopes, med rader som ”The grass was greener/The light was brighter/When friends surrounded/The nights of wonder”. Det blir tydligt hur pass ensam Gilmour faktiskt är där i amfiteatern, utan sina gamla bandvänner som antingen dött, blivit fiender eller förlorat vettet. Ibland några på samma gång.

David Gilmour – Live at Pompeii
Från konsertfilmen ”David Gilmour – Live at Pompeii”.

Jag kan tycka att man hade kunnat spela på den sentimentaliteten mer än man gör, just för att Pink Floyds första spelning i amfiteatern är så pass oslagbar och kultförklarad – det här är mer än en vanlig konsertfilm, men kvällen fortskrider och snabbt blir det mörkt vilket gör att bakgrunden faller bort lite. Alltefter tidens gång börjar det därför kännas mindre speciellt. Jag kan också tycka att några lösningar på Roger Waters (basist, sångare) frånvaro känns lite sådär, men det här kommer från någon som har lyssnat på skivorna till den grad att varje ton känns igen och då blir allt som avviker en aning udda.

Pink Floyd är för mig numera långt ifrån de eteriska husgudarna jag tyckte att de var när jag var 16, men det finns inte ens en tvekan om att David Gilmour – Live at Pompeii är sevärd för varje Floyd-fan, nytt eller gammalt. Det är hela tiden väldigt stabilt och då och då riktigt, riktigt bra.

OBS! David Gilmour – Live at Pompeii visas endast den 13 & 19 september på utvalda biografer.

About Daniel Turfors 93 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.