Recension: De bedragna (2017)

Sofia Coppolas nyinspelning är fullkomligt duglig – men onödig

Medverkande i filmen "De bedragna" sitter vid ett middagsbord
Foto: Focus Features

Film: De bedragna (2017)
Manus & Regi: Sofia Coppola
Med: Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Colin Farrell m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 33min

Vi befinner oss i Virginia, mitt under det brinnande amerikanska inbördeskriget. Korpral John McBurney hittas skadad i skogen av en liten flicka, Amy, som är ute och plockar champinjoner. McBurney är en nordstatssoldat, alltså en fiende i de här trakterna. Amy tar med soldaten till flickskolan där hon bor, och som leds av den ståtlige Miss Martha, vars första instinkt är att lämna över fiendesoldaten till krigsfängelset. Men gradvis beslutar hon sig för att göra det kristna och låter honom stanna. De sju kvinnorna i olika åldrar som bor i huset, inser snabbt att mannens närvaro är väldigt påfrestande.

LÄS OCKSÅ: Fem filmer i behov av en remake 

De bedragna är en nyinspelning av en film som kom ut 1971. Regin då stod Don Siegel för, och medverkade gjorde Clint Eastwood. Det paret har blivit mer ihågkomna för en annan film som kom ut samma år, nämligen Dirty Harry, men Korpral McB – anmäld saknad (som blev den något löjliga svenska titeln) är en bortglömd liten pärla. Sofia Coppolas film är bättre än originalet i vissa avseenden, och sämre i andra.

Till att börja med är De bedragna tekniskt överlägsen. Från kameraarbetet till klippningen, den känns jämnare och strukturellt tydligare. Problemen har egentligen bara att göra med filmens ton. Originalet är en rå, och ofta skräckfylld tillställning, en typisk sjuttiotalsrulle, medan den här filmen är ett regelrätt drama. Jag tycker att den obehagliga spänningen försvunnit här, även om ett visst nervkittlande går att känna av under den förvånansvärt korta speltiden. Men det hela känns för rent.

Borttagandet av slavkaraktären Hallie blir en förlust för berättelsen

Coppola har sagt i intervjuer att hon ville göra den här filmen för att berätta historien genom kvinnornas perspektiv, men jag vill påstå att originalet redan lyckas med detta. Dessutom har en rad element exkluderats från nyinspelningen. Den mest tydliga ändringen är att karaktären Hallie, en slav som jobbar på flickskolan, helt tagits bort. Det förklaras med att ”alla slavar har rymt”, men jag tycker att borttagandet av karaktären blir en förlust för berättelsen. Hallie är definitivt en av ”de bedragna” i den här tidsepoken, kanske rent av den som blivit mest bedragen.

Samtidigt vill jag inte lägga all krut på att jämföra filmerna med varandra. Coppolas De bedragna är fullkomligt duglig, inte minst på grund av oklanderliga insatser av skådespelerskorna. Nicole Kidman som spelar Miss Martha och Kirsten Dunst som den bekymrade lärarinnan Edwina har en del strålande scener tillsammans, och Elle Fanning i rollen som den äldste eleven Alicia visar hur mycket hon kan åstadkomma bara genom sina ögon. Men den största elogen ska kanske de yngsta skådespelerskorna ha, de är överraskande bra.

LÄS OCKSÅ: Recension: Paris Can Wait (2017)

Sen har vi ju Colin Farrell. En i mina ögon underskattad skådis, men här är jag väldigt osäker på hans insats. Eastwood lyckades förändra sin image totalt i originalet, men här upplever jag det som att Farrell spelar en version av sig själv, och jag köper inte riktigt honom i rollen som Korpral McBurney. Istället för att försöka prata med en amerikansk dialekt, är hans karaktär nu ursprungligen från Dublin. Hm.

Det är dock omöjligt att förneka Sofia Coppolas förmåga att tackla den här typen av teman. Från Virgin Suicides till Lost in Translation, det går att räkna med komplexa kvinnliga karaktärer vars relation till män undersöks. Och likt hennes andra filmer, uppmanar De bedragna oss till att diskutera karaktärernas val och motiv, och det är alltid välkommet, även om det här försöket gick lite i baklås.

Betygssymbol för 3 av 5
About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.