Filmtopp i Cannes: Pratstund med Guldpalmsvinnaren Ruben Östlund

Pressträff i Rutan med Ruben Östlund

Uppdaterad 07 juli 2021 kl. 15:07 | Publicerad 24 augusti 2017 kl. 17:08

"Jag ska lämna Guldpalmen i Rutan i en vecka"

Ruben Östlund står i "Rutan" på Way Out West 2017
Ruben Östlund står i "Rutan" på Way Out West 2017. Foto: Filmtopp Media.

”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad”. Så lyder plaketten på Ruben Östlunds och Kalle Bomans konstprojekt. Verket utgör en stor del av Östlunds film The Square (som precis utnämnts till Sveriges Oscarsbidrag), men finns också utplacerad på tre platser i Norden. Under Way Out West fick Filmtopp vara med på en intim pressträff just vid konstverket Rutan, som under festivalhelgen var utplacerad i Slottsskogen. Östlund var väldigt pratglad och passionerad när han bland annat berättade om Rutans uppkomst, dess påverkan på samhället så här långt, och en hel del om det totalt sågade initiativet ”Pappa kom hem”.

För att förstå hur Rutan föddes, blickar vi tillbaka till Östermalms 50-tal. När Ruben Östlunds pappa var barn, blev han ivägskickad av sina föräldrar på kvällarna för att leka, med en adresslapp runt halsen. Nu är det andra tider, och Östlund menar att det har skett en attitydförändring när det gäller vuxna.

— På den tiden ansåg man att vuxna skulle hjälpa barn, idag finns istället en tendens att se på vuxna som ett potentiellt hot. Det finns många undersökningar som visar att det vi förmedlar till våra barn påverkar om vi kommer att lita på andra människor eller inte.

Och just tillit återkommer Östlund till. Han förklarar att medborgare i nordiska länder historiskt sett har haft en ganska stor tillit till varandra, men att den nu börjar minska. Och det var där idén först föddes om en symbolisk plats som skulle påminna oss om vår roll som ansvarstagande människor. Östlund och filmproducenten Kalle Boman ville från början komma på ett sätt att bryta den så kallade åskådareffekten – när flera bevittnar en negativ händelse men ingen agerar, för att vi räknar med att någon annan ska ta tag i situationen.

— Tillsammans blir vi väldigt trögtänkta i och med att vi är flockdjur. Så vår idé från början var att göra det nästan som ett trafikmärke, en lika enkel överenskommelse som ett övergångsställe. Och naturligtvis går det att skapa nya sociala överenskommelser.

LÄS OCKSÅ: Recension: The Square (2017)

Rutan fungerar väl i Värnamo

Rutan finns för tillfället på tre platser. Den första byggdes i Värnamo för två år sedan, och det finns också två i Norge, en i Vestfossen och en i Grimsta. Östlund skiner upp när han berättar om den ”rörelse” som har skapats i Värnamo kring hans konstverk.

— Polisen har varit vid Rutan och pratat med skolbarn om värderingar, en grupp funktionshandikappade protesterade mot kommunen där efter att de fick ett bidrag indraget. Och när dåden i Trollhättan och Stockholm ägde rum gjorde man manifestationer vid Rutan och tände ljus. En vacker grej hände också tidigare i sommar. Någon hade lagt en ros i en flaska med ett kort där det stod ”Tack till den som hjälpte min son”. Så som incitament och symbolisk plats för ett visst typ av agerande, har den verkligen fungerat i Värnamo.

Andra aspekter som inspirerat till Rutan har varit människors oförmåga att organisera sig i samhället. Östlund tar upp tiggeriet i Sverige som exempel, något som även behandlas i själva filmen The Square.

— Jag tycker att det är chockerande löjligt att vi tar upp den här frågan på individnivå när det är helt uppenbart att det inte löser problemet. Vi kan inte förlita oss på att så kallade "goda människor" ska ta hand om situationen. Det är konstigt att man inte diskuterat det mer på en samhällsnivå. Det har också varit en tanke som inspirerat.

Samtidigt är Östlund tydlig med att Rutan inte ska ha någon politisk inramning, det är inte en höger- eller vänsterfråga. Inte heller ska det finnas någon religiös laddning, dels för att den har tappat sin ställning i samhället, men också för att den ofta innefattar konflikter. Något som däremot har enat större delen av Göteborgs invånare har varit Östlunds initiativ ”Pappa kom hem”. En i mina ögon lika skruvad som briljant idé. Ruben berättar:

— Vi ska ta Kopparmärra (statyn på Kungsportsplatsen i Göteborg föreställandes Karl IX), och flytta den till Gustaf Adolfs Torg, där Karl IX:s son står. Vi ska ta ner de här kungarna från deras piedestaler och ställa dem på marken. Men när de står där tillsammans kan man ju fråga sig, "var är mamman då?". Då ska vi ha en tävling, där vi utlyser någon som kan göra en skulptur av Kristina av Holstein-Gottorp, för det finns ju inga skulpturer av kvinnliga monarker. Vi återförenar familjen där, och på Kungsportsplatsen, där ska vi istället bygga Göteborgs första "ruta".

Responsen för "Pappa kom hem" har varit negativ

Och folket har som sagt enats, enats i sin avsky för det här projektet. Responsen har varit allt annat än positiv, något som Östlund själv tycker är mycket komiskt. Det är ett hat som förenat människor. När jag frågar varför han tror att det blivit så, svarar Östlund att det har med människors historiekunskap att göra.

— De vet ju inte ens att Karl IX var den kung som tog tillbaka häxbränningen till Sverige, och som dessutom var ansvarig för Linköpings blodbad. Och kunskapen om Gustav II Adolf är lika kass den, folk tror ju att det var han som grundlade Göteborg, men det var holländarna som höll det fritt från danskarna för att kunna skicka varor till sina båtbyggen. Projektet kan bidra till en ökad historiekunskap, och det borde väl ligga i monarkins intresse.

LÄS OCKSÅ: Ruben Östlunds filmer från sämst till bäst

Han berättar att de som har varit mest positiva till Rutan faktiskt har varit politikerna. De är mindre konservativa än folket tycker han.

— De har ju någon idé om att samhället faktiskt kan förändras, medan folkets reaktion på Rutan har varit: ”kommer den att fungera?”. Den fungerar ju i samma ögonblick som den finns i en människas medvetande. Hur väl den kommer att fungera beror på hur underbyggda de här idéerna lyckas bli i samhället.

En sista fråga som ställs är vad Ruben Östlund själv hade gjort om någon hade struntat i Rutans regler, och faktiskt stulit något som lagts i den.

— Jag säger så här, genomför vi det här Kopparmärra-projektet, då ställer jag Guldpalmen där i en vecka. Och den är värd en kvarts miljon kronor.

Med det tackar vi Ruben Östlund för hans tid, och önskar honom lycka till under nästa års Oscarsgala, så kanske Guldpalmen kan få en kompis inne i Rutan.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL