Annabelle: Creation (2017)
"Annabelle: Creation" bidrar inte med något nytt till skräckgenren, som vid det här laget behöver fler risktagande regissörer.
"Annabelle: Creation" utspelar sig innan föregångaren "Annabelle", och handlar om hur Annabelle-dockan blev besatt och började terrorisera sin omgivning för första gången.
I fokus står en grupp unga föräldralösa tjejer och det barnhem de tillsammans flyttar till. Verksamheten drivs av en docktillverkare och hans fru, som försöker fylla tomrummet efter deras dotters tragiska bortgång. Och som du kanske förstår, dyker Annabelle upp. Hon är inte glad.
Det blir snabbt hus i helvete, och skräckklichéerna radas upp en efter en. Dörrar öppnas långsamt och smälls igen snabbt, lamporna i huset krånglar och den dånande musiken hintar hela tiden – alldeles för uppenbart – om när det vankas skrämsel.
Filmen följer till punkt och prick dagens utpräglade skräckfilmsmall; det hela börjar stillsamt för att sedan trappas upp och balla ur totalt på slutet. David F. Sandberg verkar, likt flera andra regissörer i genren, inte förstå att det är det vi inte ser som skrämmer oss på riktigt.
Sandberg regisserade även förra årets "Lights Out". Kännetecknen från den filmen, det vill säga jump-scares och ett datoranimerat monster, återkommer även i Annabelle: Creation. Chockeffekter, som att ett monster snabbt drar in ett barn under sängen, kan ju åtminstone användas skickligt, men i Annabelle: Creation blir det nästan komiskt förutsägbart när och hur saker och ting kommer att ske.
Däremot måste jag ge beröm till barnskådespelerskorna Lulu Wilson och Talitha Bateman. Deras roller har mest betydelse i filmen och de överträffar till och med sina vuxna motspelare.
Skräckfilmerna måste börja ta risker
Vad skräckgenren behöver nu är fler regissörer som vågar ta risker och förnya uttjatade koncept. Exorcisttemat – som även är centralt i Annabelle: Creation – har vi sett till leda liksom allt som har med onda dockor att göra. Därför var det så uppfriskande i våras när Jordan Peeles Get Out (2017) fick svensk premiär. Den okonventionella filmen, som är en genremix av skräck, thriller och komedi, visade sig vara just vad i alla fall jag längtat efter. Att Peele dessutom använde skräckgenren som plattform för att utforska frågor kring rasism och fördomar gjorde bara hans film bättre och mer samtidsaktuell.