Recension: Okja (2017)

Okja – ett misslyckande från Joon-ho Bong

Tilda Swinton i Okja
Foto: Netflix

Film: Okja
Manus & Regi: Joon-ho Bong
Med: Jake Gyllenhaal, Tilda Swinton, Seo-Hyun Ahn m.fl.
Genre: Action, Äventyr, Drama
Speltid: 1 tim, 58 min

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong har haft internationell spridning på flera av sina tidigare filmer (Mother, Memories of Murder), men slog igenom i västvärlden på riktigt med monsterfilmen The Host. Några år senare kom hans engelskspråkiga debut Snowpiercer och i år är det dags för hans nästa film Okja, som bokstavligt talat blandar båda världar.

I en snar framtid lider mänskligheten av matbrist, det vill säga fram tills några forskare kommer på en lösning. De genmanipulerar fram en supergris som äter lite, växer fort och framför allt ger mycket kött i slutändan. De första framtagna exemplaren skickas till bönder runtom i världen för att växa sig stora, och sedan delta i en tävling. Det bästa exemplaret väljs ut.

Vi får följa supergrisen Okja som är utplacerad på en liten bondgård i Japan. På gården bor även en ung tjej vid namn Mija, som är väldigt fäst vid djuret. De har en väldigt nära och speciell relation, som äventyras när de får reda på att Okja valts ut som det bästa exemplaret och ska förflyttas till New York för att visas upp för världen.

Hur bra står sig Okja mot Joon-ho Bongs tidigare filmer?

LÄS OCKSÅ: Recension Lucid Dream (2017)

Joon-ho Bongs filmer ligger mig varmt om hjärtat, så det smärtar att säga att Okja inte föll mig i smaken. Framför allt är det filmens humor och alla knasiga karaktärer som inte fungerar alls för mig. De knasiga karaktärerna finns där i hans tidigare filmer också, så det borde fungera. Men i Okja tycker jag inte de passar in alls. Främst är det Jake Gyllenhaals excentriske rollfigur som i mina ögon blir överspelad. Det är nästan så att jag vågar gå så långt som att säga att det är Jim-Carrey-i-Batman-Forever-nivå på Jakes överspel. Fast bara nästan. Tilda Swinton balanserar sina rollkaraktärer (ja, hon gör två) på ett bättre sätt, men även hon spelar över lite för mycket vid ett par tillfällen.

Vidare tycker jag att skådespeleriet från filmens övriga rollbesättning håller en ganska låg nivå över lag vilket naturligtvis också sänker helhetsintrycket.

Filmens största styrka är handlingen som engagerar mig åtminstone inledningsvis, men även där finns en del brister. Till exempel finns där en rejäl dos samhällskritik så övertydlig att den gränsar till propaganda. De politiska budskapen hade gärna fått vara lite mer subtila så att jag sluppit få dem nedtryckta i halsen.

Gustav Larsed

Filmälskare som skrivit för Filmtopp.se sedan våren 2016.
Inline
Inline