Twin Peaks säsong 3 – såhär bra är återkomsten

Under natten landade fyra timmar Twin Peaks hos HBO – till alla som följt kultseriens jubel. För första gången på 25 år får vi återigen besöka tv-serieversionen (för det finns ju faktiskt en film också) och dess värld fylld av pajer, vedträn och mardrömsframkallande baklängesspråk. Såhär var de första två avsnitten.

Jag fick aldrig chansen att följa Twin Peaks när det begav sig. Faktum är att jag inte ens var påtänkt när mina föräldrar själva bänkade sig framför serien – som nästan som över en natt skulle komma att rita om hela kartan för hur tv-serier kunde vara – i början av 90-talet. Trots det slutade hela den surrealistiska slutklämmen som säsong två levererade med en viskning, ett löfte, om en återkomst om 25 år. Löftet hölls och tiderna förändrades. Nu är det jag som sitter bänkad istället för mina föräldrar. Och inte måste jag vänta veckor mellan avsnitten – fyra avsnitt har alltså redan gjorts tillgängliga av HBO. 25 år är lång tid och den seriekarta som Twin Peaks hjälpte till att skapa har hunnit ritas om flera gånger sedan sist.

Det märks också när vi återvänder till den svarta loge vi senast såg Agent Cooper (Kyle MacLachlan) i och vidare när gamla älskade karaktärer som bland annat Dr Jacoby (Russ Tamblyn) och Lucy Moran (Kimmy Robertson) återintroduceras i härligt digitalt foto. Någonting är annorlunda. Borta är de ostiga, charmigt överanvända musikslingorna. Borta är lovord om douglasgranar och kaffe. Borta är den där subtila, svårdefinierade och lite absurda humorn. Kvar är tystnad och svärta. Vi möts av ett Twin Peaks skapat i samma era som serier som True Detective – och det är tydligt.

Säsongen startar igång långt ifrån publikfriande och ger inte bara en rak höger till de som växt upp med multitasking och konstant facebookstimuli genom sina riktigt långa, vackra tagningar som i åtminstone mig kittlar någon slags Kubrick-nerv – den introducerar också nya karaktärer, idéer och miljöer. Det är nästan mer New York än Twin Peaks,  hur galet det än låter. Här görs alltså allt som Star Wars: the Force Awakens (2015) valde att inte göra. Nya vägar grävs fram: Ett mystiskt mord begås och en först till synes väldigt oskyldig person anklagas, en tydlig skurkfigur tar snabbt plats och fulsnygga specialeffekter ger liv till väldigt intressanta varelser.

Två timmar in har Twin Peaks tredje säsong lyckats fånga mitt intresse. Jag tänker absolut inte säga att det var två briljanta, nervkittlande tv-timmar – faktum är att de snarare bara fortsatte trassla ihop en redan trasslig tråd utan någon tanke på att försöka nysta upp den åtminstone lite, ens av rena barmhärighetsskäl – men det är även det jag har kommit att vänta av David Lynch. Att tro att en person som han skulle leverera exakt samma serie som innan efter 25 år, i ett helt annat tv-klimat, utan någon slags tillspetsad eller skruvad vision känns för mig näst intill helt otänkbart.

Därför är jag inte för snabb att varken döma in eller ut Twin Peaks säsong tre och jag tycker inte att någon annan ska vara det heller. Minns du sista avsnittet av säsong två? Hur humorfyllt var det? Det är trots allt ungefär där vi befinner oss fortfarande och jag väntar spänt tills serien har kommit igång på riktigt, tills småstadslunket börjar lunka och vi kan börja få ett mer fast grepp om vad som varit i görningen under alla dessa år. Tills dess njuter jag ändå av de egentligen fullkomligt fantastiska bilder och rysliga scener som jag trots allt redan fått uppleva och ber en stilla bön för att Lynch surrealistiska, ljuvliga hjärna lyckas ro det här – hittills ganska ovissa – projekt i land. Gärna med någon drömmig replik och ljusglimt på vägen.

About Daniel Turfors 93 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.