Recension: Dear White People (avsnitt 1-5)

Foto: Netflix

TV-serie: Dear White People (2017)
Distributör: Netflix
Skapare: Justin Simien
Med: Logan Browning, DeRon Horton, Marque Richardson, Ashley Blaine Featherson m.fl.
Genre: Komedi

Dear White People är baserad på en film från 2014 med samma namn. Den kretsar kring en grupp mörkhyade studenter på det snofsiga colleget Westchester där en stor majoritet av studenterna är vita. Samantha White har en radioshow för studenterna vid namn ”Dear White People” där hon förklarar hur hon och hennes kompisar blir diskriminerade på skolan, det tydligaste exemplet gäller en fest där vita studenter målat sig svarta i ansiktet.

LÄS OCKSÅ: Get Out – en regidebut som återuppfinner skräckgenren

Alla tio avsnitt av serien har en specifik person som står i centrum. Det inledande avsnittet handlar om Samantha som mestadels sitter bakom sin mikrofon och talar, men vi får också bekanta oss med resten av hennes vänner och ovänner. Avsnittet är ganska tamt och det är inte förrän avsnitt två (det hittills bästa) som jag börjar fastna för Dear White People. Det handlar om Lionel som är journalist på skolans tidning och det var han som först fick nys om den hemska festen. För första gången i hans liv känner han att han måste slå tillbaka mot vansinnet.

Avsnitt två är inte bara det bästa på grund av att Lionel är den mest intressanta karaktären, avsnittet är också mest fri från seriens ideologi. Det stora problemet med Dear White People är att dess politiska budskap är övertydligt och tar över på tok för mycket vilket lämnar den estetiska upplevelsen helt åt sidan. För att satir ska fungera krävs en balans, ta bara den utmärkta och aktuella filmen Get Out som exempel. Den tar också upp rasism, men på ett subtilt och metaforiskt vis. De som redan står bakom värderingarna i Dear White People (alltså alla som inte är dumma i huvudet) kommer inte lära sig något nytt genom att se den, och de som inte håller med, ja de har redan hunnit reagera negativt innan serien ens släppts. Trailern har nästan 30 000 ”dislikes” på Youtube, jämfört med endast 15 000 som gillat den, och kommentarsfältet är naturligtvis fyllt med rasistiskt innehåll.

Är serien verkligen  dålig? Nej, det är den inte, men innehållet är i mina ögon inte produktivt om målet är att omvända rasister. Men Dear White People marknadsförs ändå som en komedi och visst blir den allt roligare ju längre man tittar. Skämten i manusen är ibland riktigt vassa och levereras väl av samtliga medverkande. Förutom att jag stör mig något på att alla på den här skolan verkar rulla med ögonen alldeles för ofta, gör skådespelarna ett bra jobb, i synnerhet DeRon Horton som spelar Lionel.

LÄS OCKSÅ: Recension: Moonlight (2016)

Moonlight-regissören Barry Jenkins regisserar det femte avsnittet, men det skiljer sig inte speciellt mycket från de andra. Istället är den mest intressanta scenen i hans avsnitt när karaktärerna tittar in i kameran och ger en rejäl känga till Quentin Tarantino och menar att han njuter av att ha med Samuel L. Jackson i sina filmer så att alla vita kan kolla honom n-ordet. Är det Jenkins som riktar sig direkt till Tarantino? Oavsett den uppenbara snedsparken så gör den första halvan av säsongen ändå att jag vill fortsätta titta, mest för att se hur det går och om de humoristiska och estetiska aspekterna kommer att utvecklas.

Bäst: Avsnitt två.
Sämst: Att en intressant serie kastar bort sin potential.
About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.