Intervju: Rolf Lassgård (Lejonkvinnan)

Rolf Lassgård berättar om utmaningarna med att göra Lejonkvinnan

Rolf Lassgård

Förra veckan hade Vibeke Idsøes film Lejonkvinnan premiär. Filmen är ett norsk drama i vilket vi får se den svenska stjärnan Rolf Lassgård i en av huvudrollerna.

Berättelsen handlar om Eva som föds med hela sin kropp täckt i hår och hur hennes ensamstående far, Gustav, hanterar denna unika situation. När hon växer upp ställs hon utanför sin omgivning och Gustav vet inte vad han ska göra för att Eva ska kunna leva ett normalt liv. Lejonkvinnan är baserad på en roman av Erik Fosnes Hansen.

Efter en visning av filmen har jag nöjet att träffa Rolf Lassgård och ställa honom några frågor. Rolf är snabb med att uttrycka sin glädje över att Lejonkvinnan visas i Sverige, eftersom han anser att det är alldeles för lite övrig bra skandinavisk film som når hit.

Men det är givetvis inte den enda anledningen till att Rolf ville göra Lejonkvinnan.

– Utan att avslöja för mycket finns det ett stycke i slutet av manuset som jag gick igång på väldigt mycket när jag läste det. Det var fantastiskt. Jag var även väldigt lockad av att få spela Gustav, som är en mångfacetterad karaktär. Jag har tidigare spelat pappa till söner, men nu skulle jag få spela pappa till en dotter. Eftersom jag har två döttrar var det spännande att associera kring.

Hur förberedde du dig inför rollen som Gustav?

–  Jag och Vibeke [filmens regissör] har haft ett otroligt gott samarbete, med väldigt öppet och bra snack. Det hade vi redan i manusprocessen. Sedan läste jag romanen och förberedde mig väldigt mycket. Jag har gjort några filmer som är baserade på böcker och den utmaningen kan du ta dig an på två sätt: Antingen kan du glömma boken och bara fokusera på filmen, eller så läser du boken. För mig funkar det bäst att läsa boken och ladda mig fullt ut. För ibland kan det dyka upp någonting litet från boken, som jag kan ta med mig till min karaktär och kanske slänga upp framför kameran.

Trots att han var väl förberedd menar Rolf att gestaltandet av Gustav var en långt ifrån enkel uppgift. 

– Allra svårast var balansgången med dubbelheten hos honom. Att Gustav handlar fel, men samtidigt vill göra rätt. Han vill skydda sin flicka från världen, men han vet inte riktigt hur.

När jag berättar för Rolf att jag har svårt att placera Gustav i ett klassiskt karaktärsfack skiner han upp.

– Vad roligt! Det var en stor del av det som lockade mig med rollen. Det är klart att det går att skruva upp Gustav och göra honom antingen ond eller god, men här är han bara mänsklig.

LÄS OCKSÅ: Recension – Lejonkvinnan (2017)

När vi intervjuade Marie Göranzon, berättade hon att hon bara vid ett fåtal tillfällen lyckats få sin karaktär precis dit hon vill. Tycker du att du någonsin nått det rätta karaktärsdjupet, och isåfall hur?

– I de filmer jag tycker har varit lyckade har det funnits ögonblick som inte kräver ett tydligt kroppsligt agerande eller en stark replik för att kännas äkta. Som när Ove [i filmen En man som heter Ove] besöker gravstenen. På teaterscenen där du upprepar dig om och om igen, kan du en kväll plötsligt göra någonting annat och skapa ett sådant wow-ögonblick.

Improviserar du mycket när du spelar?

– Ja, om det känns rätt gör jag absolut det. Det skedde senast i Lejonkvinnan, när en scen var slut men kameran fortsatte rullaI En man som heter Ove kunde jag naturligt plocka fram något när tjejen får en iPad och jag säger: “Jag känner igen den känslan, det är som att köpa en ny bil.”. Den repliken fanns med i boken, men inte i manuset.

Om du jämför Rolf Lassgård i början av sin karriär med den han är idag… var skulle du säga att den stora skillnaden ligger?

– Idag känner jag mig mycket friare och vågar mer. Många av dagens filmskapare strävar efter att uppnå en realistisk och dokumentär känsla, men jag vågar behålla en teatralisk ådra i mitt skådespeleri. Och jag vågar säga ifrån på ett annat sätt än jag gjorde förr. Exempelvis vill folk ibland att jag ska prata ljusare, men jag har den röst jag har och nu får de finna sig i det.

Strax innan vi avrundar intervjun berättar Lassgård om hur han hade det på årets Oscarsgala.

– Jag har varit där innan, men nu fick jag vara med mycket mer runtomkring. Jag var på seminarium där många av de nominerade pratade inför hundratals personer och det var väldigt spännande. Sen är ju själva galan som en enda lång gräddbakelse.

Blev du starstruck under galan?

– Hmm… Första gången jag var där (år 2000 med Under Solen) kunde man hamna bakom Cameron Diaz i gin- och tonic-kön. Den här gången var det väldigt roligt när jag fick stöta på Matt Damon igen. Vi arbetade ihop i Alexander Paynes kommande film, Downsizing. 

Med detta tackar vi Rolf Lassgård för en givande intervju. 

Inline
Inline