Their Finest Hour (2017) – Ett gediget hantverk

Manusförfattaren Catrin Cole (Arterton) blir anställd att arbeta på den ”kvinnliga” delen av ett manus för en film, som produceras i samarbete med informationsministeriet under andra världskriget. Under produktionen ställs hon inför samma problem som alla filmmakare har ställts inför i alla tider. Om det inte är studion som är missnöjd, är det arroganta skådespelare, som tycker deras roll borde vara större eller bättre. Som kvinna måste Catrin även bemöta sexism samtidigt som hon försöker berätta två kvinnors historia.

Jag är inte överförtjust i brittiska kostymdramer. De är ofta långsamma och lite väl formella. Vad jag däremot verkligen gillar är bra film, och det är vad detta är. På fler än ett sätt dessutom. Their Finest Hour är en rolig och välskriven metafilm, med ett intressant och aktuellt feministiskt perspektiv.

LÄS OCKSÅ: Recension: The Imitation Game (2014)

Filmer om filmproduktioner är oftast rätt bra. För älskar du film till den grad att du gör en film om att göra film, är du troligtvis väl insatt i hur en bra filmproduktion ska se ut. Their Finest Hour är inget undantag. Ett av många återkommande problem, som Catrin och de andra manusförfattare ställs inför, är hur de ska få ihop allt. Slutprodukten måste vara ”autentisk”, ”optimistisk” och dessutom ha en engagerande berättelse. Detta är lättare sagt än gjort, särskilt när direktiven ändras gång på gång. Catrin och kollegan Tom Buckley (Claflin) visar sig dock vara ett utmärkt författarpar, som lyckas vända problemen till sin fördel.

Bill Nighy är en välrenommerad skådespelare, som troligtvis är mest känd för rollen som Billy Mack, en rockstjärna som gör ett halventusiastiskt försök till comeback i Love Actually. Han har en ofelbar timing när det kommer till brittisk humor. Vi får se ytterligare bevis på hans komiska timing även här, där han återigen spelar en kändis som kanske inte är lika eftertraktad som han önskar. Den här rollen är dock mer komplex än den han spelade i Love Actually. I början är han en grinig gammal föredetting. Snart har han dock, mycket tack vare Catrins manus, fått tillbaka sin passion för sitt yrke. Vi får även se skådespelaren framföra några av Their Finest Hours bästa dramatiska scener, både i filmen och i filmen i filmen.

Jag håller jämställdhet varmt om hjärtat och tycker att det är viktigt med filmer som framför feministiska budskap. Jag förväntar mig dock att dessa filmer möter samma krav som alla andra filmer; de måste vara bra. Jag gillar exempelvis inga filmer, som Diane Keaton har gjort de senaste tjugo åren. Det är tydligt att Keaton vill främja kvinnor, men när hon gör detta genom att framställa män på ett sexistiskt vis, känns det som att hon bara har gått i en cirkel. Fördomar går åt båda hållen, trots allt.

Their Finest Hour undviker alla dessa fallgropar. Visst framstår männen som omoderna och sexistiska tjockskallar när de insisterar på att karlarna måste vara filmens hjältar och refererar till kvinnornas dialog som ”pladder”. Detta tas dock aldrig för långt och kvinnorna placeras aldrig i en offerroll. Nighy är genomgående bäst i filmen, men Stirling, som spelar den sylvassa och mer eller mindre öppet lesbiska Phyl Moore, blixtrar till vid ett par tillfällen med dråpliga kommentarer. När Catrin hör männens kommentarer, tar hon det med ro. Sedan vänder hon sig om, gör sitt jobb och skriver manusets bästa dialogsekvenser. I en tid (vissa skulle säga att denna tid är nu) där kvinnor främst värdesätts för sitt yttre, kännetecknas Catrin av sin enastående förmåga. Det är en självklarhet för henne att kvinnor både syns och hörs i filmen.

Den enda invändningen jag har är att en karaktärs sorti är lite väl abrupt. Samtidigt är det helt i linje med filmens feministiska aspekter; Catrins framgång mäts inte i förhållande till en man. Men karaktärens avskrivning hade kunnat ha ägnats mer tid.

Min morfar hade en fallenhet för att använda gammalmodiga ord, som gedigen. Men ibland är det faktiskt inga andra ord som passar. Their Finest Hour är ett typiskt gediget hantverk. Det är en film som kommer att få en att bli imponerad, att skratta, gråta och förhoppningsvis tänka till lite.

Bäst: Metafilms-aspekterna.

Sämst: Att en karaktärs sorti är lite väl plötslig.