Recension: Lejonkvinnan (2017)

Lejonkvinnan – ett skandinaviskt drama om mänsklighet och utanförskap

Originaltitel: Løvekvinnen
Regi: Vibeke Idsøe
Författare: Erik Fosnes Hansen (boken), Vibeke Idsøe (manus)
Med: Rolf Lassgård, Rolf Kristian Larsen, John Lebar m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 6 min

När Eva föds upptäcks ett kroppsligt fenomen. Hela hennes kropp är nämligen täckt av hår och läkare menar att det inte går att raka av det. Detta omskakande besked är inte det enda som drabbar Eva och hennes familj. Evas mamma dör i samband med födseln och lämnar henne ensam med sin pappa, Gustav.

När Eva växer upp, avskärmas hon av sin omgivning och har främst Gustav och deras hemhjälp som sällskap. Gustav är besvärad över Evas plats i det offentliga rummet och för att skydda henne försöker han att hålla henne isolerad från allmänheten. Men Eva vill inget annat än att kunna leva ett normalt liv. Kan hon bryta sig loss från sitt utanförskap och bli accepterad för den hon är?

Berättelsen om ”Lejonkvinnan” är i grunden väldigt spännande och boken filmen bygger på har blivit väldigt omtalad. Fast i filmversionen känns inte fallet om Eva och hennes udda drabbning speciellt levande. Den stora anledningen till detta är att regissören Vibeke Idsøe inte låter oss stanna kvar i scenerna. När obehag skildras som bäst på film, kryper den sig fram och håller tag i oss länge nog för att göra oss obekväma och instängda.

LÄS OCKSÅ: Recension – Sameblod (2017)

Det är endast vid ett fåtal tillfällen som vi verkligen får landa i berättelsens drabbande stunder. Ett sånt ögonblick är när Eva och Gustav äter middag i tågbistron och de för ett ögonblick ignorerar den otrevliga uppmärksamheten kring henne och har en fin stund ihop.

Samtidigt tillför Lejonkvinnans påskyndade berättande också ett högt och uppfriskande berättartempo, som håller mitt intresse vid liv. Det är två snabba timmar och filmen hade gärna fått vara en halvtimme längre för att hinna göra det mesta av materialet. Det är som att kvantitet prioriterats före kvalitet och kanske har Idsøe velat täcka för många av bokens ytor.

Rolf Lassgård bär filmen på sina axlar och hans insats är det goda intryck jag tar med mig ut från biosalongen. Hans karaktär är en mångfacetterad person som måste vara väldigt svår att spela, men här gör han det mesta av de korta scenerna och håller sig knivskarp. Allra mest berörd blir jag av en scen när hans hårdnackade rollfigur mjuknar upp framför sin unga dotter och ger av sig ett varmt leende.

Bäst: Hur Lassgård med finess tacklar sin komplexa karaktär.

Sämst: Att filmen känns sönderklippt.

About Axel Diedrichs 652 Articles
Redaktionschef och medgrundare av Filmtopp.se. Aspirerande manusförfattare och cineast.