Ghost in the Shell (2017)
Blek nyversion av ett filosofiskt original
När den japansk animerade science fiction-filmen Ghost in the Shell nu stöps om i spelfilmsformat är det på både gott och ont. Originalfilmen styrktes av ett högintressant manus, där de futuristiska huvudkaraktärerna brottades med filosofiska frågor om vad det egentligen innebär att vara människa. Nyversionen stärkts av urläckra actionsekvenser och visuellt hänförande miljöer, men manuset känns ofullständigt.
Ghost in the Shell hade premiär 1995 och fick snabbt kultstatus. Fans, gamla som nya, hävdar exempelvis att filmen inte bara är en varning för riskerna med framtidens teknologi, utan också ett intelligent försök att skildra hur kropp och själ hänger ihop. Går det att skilja på de två, och hur skulle våra mentala förmågor påverkas om de placerades i en syntetiskt framtagen kropp, ett skal? Hur många inskränkningar tål människokroppen innan den slutar vara mänsklig? Vad händer om det går så långt att vi plötsligt kan radera och plantera minnen hos människor?
Alla dessa frågeställningar (och många fler) vävdes skickligt in i Mamoru Oshiis originalfilm. Detsamma kan jag inte säga om Rupert Sanders nyversion. Monologerna är sparsamma och därmed ges det få tillfällen för tittaren att reflektera. Istället är detta främst en visuell uppvisning.
Läs också: Varning för whitewashing i Ghost in the Shell!
Vi befinner oss i en snar framtid. Teknologiska framsteg har möjliggjort cyberförbättringar i syftet att stärka människan på olika sätt. Major (Johansson) på polisdivisionen Section 9 sägs vara den första av sin sort. Hon är en människa (eller ja, den frågan är öppen för diskussion) som efter en incident i barndomen cyberprogrammerats till att bli den perfekta soldaten.
När den genialiske skurken Kuze (i originalfilmen kallad ’’The Puppet Master’’) börjar härja är det upp till Major och hennes team att göra allt för att få fast honom. Men det är svårt. Han är i det närmaste osynlig när han hackar sig in i hederliga medborgares hjärnor för att få dem att utföra hans sysslor. Major kommer att behöva riskera sitt liv för att få fram sanningen bakom Kuzes och även hennes eget mörka förflutna.
På ytan är Sanders nyversion nästan identisk med det japanska originalet. Scen för scen är noggrant återskapad med den senaste datoranimeringstekniken. Den Shanghai-liknande staden där filmen utspelar sig är färgglatt visualiserad, utan att animeringen blir för påtaglig. Figurerna i världen, som var och en har ett utseende mer egendomligt än det andra, är karaktäriserade på ett sätt som passar filmens ton.
Läs också: Följ med bakom kulisserna till Ghost in the Shell
Kärnan i filmen är det dock lite si och så med. I en flera minuter lång scen i originalfilmen för huvudkaraktären en konversation med sin partner om varför hon på sin fritid väljer att dyka mitt ute på havet. Hon berättar att hon i just den stunden känner rädsla och ångest, men också hopp. Kanske symboliserar havet hennes rädsla och optimism inför att en dag frigöra sig från de gränser som sätts av hennes eget medvetande? Om det ens är möjligt, för vi befinner väl oss alla i vår egna lilla värld? I Sanders nyversion har scenen återskapats, fast utan den tankeväckande dialogen och utan kemin mellan huvudkaraktärerna.
Det är såklart svårt att göra en nyversion av en ikonisk film. Rupert Sanders gör ett försök, men lyckas inte på grund av det bristfälliga manuset. Produktionsvärdet är det däremot inget fel på.
Vad jag inte begriper är dock varför Kenji Kawais välkända ledmotiv inte fick ackompanjera även Sanders film. Det dyker upp först i eftertexterna, istället för i förtexterna där det borde ha varit.