Svarta Madam (2017)

Känner ni till leken ''Svarta Madam''? Den praktiseras främst av barn och går ut på att man ställer sig framför en spegel i ett nedsläckt rum och kallar på den ökända häxan, som sägs ha mördat sin make och sina två barn. Till slut ska hon uppenbara sig i spegeln. I detta traumatiska ögonblick tänker inte barnen på att deras hjärnor framkallar bilder av de saker de vill se, och att häxan därmed är en illusion.

I Svarta Madam är dock häxan mer än en inbillad föreställning. Filmen inleds med bakgrundsinformation om häxans historia. Den röda bildtexten ackompanjeras av hotfulla stråkar, som faktiskt påminner om Mark Korvens enastående musik till Robert Eggers mästerverk The Witch (2015).

Därefter en kort prolog där syskonen Alex och Emma föga oväntat leker Svarta Madam. Pojken vill egentligen inte, men hon tjatar. Regissör Vinsencius sätter direkt tonen för filmen. Det är med hjälp av stämningsfull ljussättning och musik som vi snabbt blir inbitna i filmens intrig. Häxan hanteras också väl (Vinsencius har förstått att det är det som vi inte ser som är läskigt på riktigt), även om hennes fortsatta roll i filmen ofta kommer att kantas av ''jump-scares''.

Ett hopp 22 år framåt i tiden. En nu vuxen Alex (Tzivis) och hans flickvän Sarah (Landén) är på kalas hos Emma (Gyllensten) och hennes kille Harry (Chlopecki). Det är Emmas födelsedag, och som present har Alex lyckats få tag på deras farmors gamla spegel. Ganska väntat blir detta starten på en nattsvart mardröm.

Jarno Lee Vinsencius är i höst aktuell med sin första långfilm, Evil Rising (2017). Jag måste säga att trots alltför många skräckklichéer och träigt skådespel från huvudrollsinnehavarna är Svarta Madam ett kvitto på att det finns mycket kompetens hos den svenske regissören.