Porträtt: Charlie Kaufman

Charlie Kaufman
Foto: vulture.com

’’I wanted to do something that I don’t know how to do, and offer you the experience of watching someone fumble because I think maybe that’s what art should offer: An opportunity to recognize our common humanity and vulnerability’’.

Så uttryckte sig manusförfattaren och regissören Charlie Kaufman under en föreläsning. Just denna hölls på BAFTA (British Academy of Film and Television Arts) i september 2011. Han talade utforskade om svårigheterna med manusskrivande: att inte ge efter för publiken och vad de tros uppskatta, att våga blotta sig när man skriver och att inte kategorisera ett budskap för att få det att verka enklare än vad det faktiskt är. Att absolut ärlighet och ödmjukhet inför alla människors olika uppfattningar måste vara grundläggande när man förmedlar något, vare sig det handlar om film eller annat medium.

Under föreläsningen svettas han och tittar mycket ner i manus. Fast det är förståeligt med tanke på att han, som han nämnde i inledningen, gör något han inte vet hur man gör. Han står på scenen och blottar sin mänskliga och sårbara sida, precis som han låter karaktärerna göra i hans manus och filmer.

Och den principen frångår han inte, även om en av hans karaktärer skulle vara helt baserad på honom själv. Ta manuset som Kaufman skrev till Spike Jonzes metafilm Adaptation, som exempel. Den delvis självbiografiska filmen från 2002 handlar om Charlie Kaufmans (i filmen spelad av Nicolas Cage) bekymmer med att omarbeta Susan Orleans roman The Orchid Thief till ett filmmanus. Det går inte så bra och Kaufman tvingas gå emot (eller gör han?) alla sina skrivarideal för att få ihop en slutprodukt. Fakta blandas med fiktion i vad som mycket väl kan vara det mest snillrika manuset i filmhistorien. Filmen är också med på vår lista över de bästa filmerna om film.

Nicolas Cage som Charlie Kaufman i Adaptation. (2002)
Nicolas Cage som Charlie Kaufman i Adaptation. (2002). Foto: Flavorwire

Men enligt mig är det mest beundransvärda med filmen hur Kaufman har tillåtit sig själv att porträtteras av Cage. I filmen brottas han med sin osäkerhet som manusförfattare: han svettas kopiöst i sina möten med produktionschefen, han vågar knappt ta kontakt med bokens författare för att fråga om råd och hans ångest hindrar all kreativ aktivitet. Visst är det komiskt gestaltat för filmens skull, men genom att låta Cage blotta Kaufmans svagaste sidor lyckas han med den svåra konsten som han också föreläser om – fullständig ärlighet.

Få andra filmskapare lyckas porträttera sina karaktärers osäkerheter på det sätt som Kaufman gör i sina manus. Det är något som särskiljer honom från andra i branschen.

Från elev till manusförfattare

Redan som ung var han begåvad. Efter att ha spenderat uppväxtåren i sin judiska familj i New York valde Kaufman att flytta till Connecticut, nordvästra USA, där han gick på high school. Under sin studietid medverkade han i skolans dramaklubb.

Efter examen började han studera på Boston University. Dock levde det inte upp till förväntningarna och han bestämde sig för att studera film på New York University. Här träffade han Paul Proch och en viktig relation inleddes, som på sätt och vis skulle ge Kaufman inspiration att skriva kommande manusdebuten I huvudet på John Malkovich (1999).

De två killarna skrev flera manusutkast tillsammans och skickade dem till folk i filmbranschen. Det var ingen som nappade. Den enda respons de fick var ett tröstbrev från skådespelaren/regissören Alan Arkin (många av er kommer säkert ihåg honom som farfar i Little Miss Sunshine från 2006).

När samarbetet med Proch inte gav Kaufman några konkreta framgångar bestämde han sig för att flytta till Los Angeles. Vi befinner oss i startskedet av 90-talet när Kaufman ger sig in i den blomstrande TV-branschen. Där arbetar han i några år på olika serieproduktioner samtidigt som han skrev pilotavsnitt varav inget producerades.

Det var i samma veva som han började slipa på det manus som skulle ge honom internationellt erkännande. I huvudet på John Malkovich är historien om en marionettspelare i New York som hittar en portal som leder rakt in i skådespelaren John Malkovichs hjärna. Här får den som lyckats ta sig in stanna i femton minuter innan personen spottas ut i ett dike i utkanten av New Jersey. Filmen är en satir om människans identitetssökande.

I en intervju med Kaufman som hölls av kulturjournalisten Marit Kapla i samband med 2011 års upplaga av Göteborgs filmfestival, berättar han om svårigheterna med att skriva ’’Malkovich’’. Han hade varit van vid att arbeta i par med Paul Proch (tillsammans kunde de bolla idéer sinsemellan) och Kaufman paralyserades av tanken att nu behöva arbeta på egen hand. Så vad gjorde han? Han började helt enkelt bolla idéer med sig själv och hittade på två helt olika historier: den första om en gift man som blir kär i sin kollega och den andra om någon som upptäcker en portal in i någons hjärna. Sedan sammanförde han dessa intriger i ett och samma manus. Resultatet? En häpnadsväckande originell historia.

John Malkovich i I huvudet på John Malkovich
I huvudet på John Malkovich (1999)

Det skulle dock dröja innan någon regissör nappade på projektet. Han skickade runt sitt manus till flera produktionsbolag utan framgång. Men när det lyckligtvis nådde mästerregissören Francis Ford Coppola vände det för Kaufman. Coppola tog sig inte an projektet, men han lät sin svärson Spike Jonze ta en titt. Jonze, som tidigare endast regisserat musikvideos, älskade manuset.

Redan med I huvudet på John Malkovich skapade Kaufman en tydlig riktning med sitt författande:

  • Ångestfyllda och deprimerade huvudkaraktärer som brottas med skruvade dilemman.
  • Ofta baseras karaktärerna på honom själv och hans egna livserfarenheter.
  • Existentiella frågor om livet utgör grunden i alla hans filmer.

’’Malkovich’’ kritikerrosades. Framgången innebar en Oscarsnominering för Kaufman och gav honom fria tyglar att satsa på nya projekt. 2001 skrev han manuset till Human Nature – en besynnerlig historia om en vetenskapsman (Tim Robbins gjorde rollen) som försöker omvända en man som tror att han är en apa. Filmen blev ingen större framgång, vare sig hos kritikerna eller publiken, men den var ändå inledningen till Kaufmans och filmens regissör Michel Gondrys relation. Ett samarbete som några år senare skulle resultera i en av de vackraste kärleksskildringarna någonsin.

Strax efter Human Nature släpptes två filmer som Kaufman skrivit manus till. Dels Adaptation, som gav honom hans andra Oscars-nominering, dels George Clooneys regidebut Confessions of a Dangerous Mind (2002). Den sistnämnda är baserad på den etablerade TV-programledaren Chuck Barris självbiografiska memoarer med samma namn. I dessa hävdade Barris att han levt ett dubbelliv som lönnmördare åt CIA. Han ska på 60- och 70-talet ha dödat dussintals riskobjekt åt underrättelsemyndigheten. Det här är dock Barris egna ord och att det skulle finnas någon sanning i hans påståenden har dementerats.

Clooney såg dock en potentiell film och bad Kaufman anpassa memoarerna till ett manus. Han gav filmen en smart struktur, där linjen mellan vad som är verkligt och fantasi suddas ut samtidigt som ångesten hos Chuck Barris blir påtagligare. Sam Rockwell gjorde huvudrollen och spelade mot bland andra Julia Roberts och George Clooney.

Innan jag gör ett nedslag i Charlie Kaufmans bästa film vill jag att ni försöker minnas en briljant scen i Annie Hall (1977), där huvudkaraktärerna Alvy och Annie gör slut efter ett enormt gräl mitt på New Yorks gator. Hon sätter sig frustrerad i en taxi. Kvar står Alvy, förbryllad över hur deras förhållande kunde sluta såhär. I ren desperation frågar han en förbipasserande dam om hon tror att det beror på något misstag han gjort. Den äldre damen svarar: ’’It’s never something you do. That’s how people are. Love fades.’’.

”Kärlek bleknar”. Det är en deprimerande, men samtidigt realistisk tanke som passar väl in på handlingen i Michel Gondrys och Charlie Kaufmans andra film tillsammans, Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004).

När kärleken i Clementines (Kate Winslet) och Joels (Jim Carrey) förhållande mattas av, väljer hon att bokstavligen radera alla minnen av sin kille. Hon har tröttnat på hans brister och vill inte längre veta av honom. När Joel i en hjärtskärande scen blir varse detta, väljer han att göra detsamma.

Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004), med manus av Charlie Kaufman
Clementine (Winslet) och Joel (Carrey) i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004). Foto: Indiewire

Större delen av filmen utspelas inuti Joels hjärna där vi får följa minnesraderingsprocessen och hur Joel succesivt börjar inse det vackra som fanns i relationen med Clementine. Det är fruktansvärt bra: först minnen av det bleka slutstadiet, där Joel och Clementine inte gör mycket annat än grälar – och så plötsligt smekmånadsfasen, i ögonblicket de träffades. Det överanvända ordspråket ’’Man vet inte vad man har förrän det är borta’’ får en helt ny innebörd i och med filmens berättarstruktur, och Charlie Kaufman fick välförtjänt sin första Oscar för manuset.

Kanske var det just den bekräftelsen han behövde för att våga sig på en regidebut. Fyra år senare kom nämligen Synedoche, New York (2008) och för första gången i sin karriär stod Kaufman både för regi och manus. Somliga skulle nog säga att filmen är hans mest omfattande. Jag är beredd att hålla med. Historien om teaterregissören som aldrig lyckas färdigställa sin pjäs behandlar flera av livets många existentiella frågor: kärlek, ånger, kreativitet och identitetssökande. Det är en film om livet och hur det så lätt glider oss ur händerna i vår strävan att fullfölja våra begär. En publiksuccé? Nej, men väl värd din koncentration.

I samma anda gjordes den animerade stopmotion-filmen Anomalisa (2015). Duke Johnson regisserade tillsammans med Kaufman, som också stod för manuset. Precis som i hans övriga filmer får vi följa en ångestfylld person, denna gång en föreläsande författare som lider av Fregoli syndrom (en ovanlig sjukdom där den drabbade uppfattar alla människor som en och samma person). Filmen behandlar depression såväl som kärlek och lycka. Kaufman fick ytterligare en Oscarsnominering.

Inte ens med ett långt porträtt kan jag sammanfatta kärnan i Charlie Kaufmans filmskapande. Hans filmer innehåller så mycket väsentligt om livet och dess svårigheter. Ni kanske tycker att det låter avskräckande, men den som avfärdar geniet Charlie Kaufman gör sig en stor otjänst. Det finns mycket att hämta i den egensinniga berättarmästarens värld. 

Källor: 

http://www.svd.se/i-huvudet-pa-charlie-kaufman
https://www.youtube.com/watch?v=xpjgjJqayxI
https://www.youtube.com/watch?v=eRfXcWT_oFs
https://en.wikipedia.org/wiki/Adaptation_(film)

About August Klittmar 82 Articles
22-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.