Daniel Turfors kärleksbrev till Stop motion-konsten
Stop motion ger liv åt det livlösa
Är reinkarnation på riktigt så var jag nog stop motion-animatör i mitt förra liv. Mina levnadsår kunde nog nämligen räknas på bara en hand när jag och min pappa först var igång och gjorde stop motion-projekt med en stor kamera och ett antal noggrant utvalda gosedjur.
Temat har följt mig. Som fullkomligt anpassningsbar femåring tyckte jag om Pingu, som inte helt anpassningsbar femtonåring föll jag pladask för Henry Selicks "The Nightmare Before Christmas" och när jag slutligen hade omfamnat mina quirks kom Wes Andersons "Fantastic Mr. Fox" in i livet. På det spåret har det gått.
Nu håller jag på att göra stop motion-film igen – den här gången som en del av medieproduktionsbiten i den utbildning jag läser – och jag fascineras av vilket fantastiskt hantverk det är. Visst, som halvt Parkinsondrabbad och med en fallenhet för att ta sönder allt tekniskt jag rör vid, så kanske jag inte är den som bidrar mest till själva hantverket. Men att välja ut karaktärer och komma på kreativa lösningar för att senare kunna se hur 600 stillbilder ger liv åt en liten livlös docka, i en minut, är något speciellt.
Ja, speciellt är nog rätt ord för stop motion-konsten. Visserligen kan hundraprocentigt datorgenererade filmer vara viktiga och fullkomligt häpnadsväckande – att förneka det vore att förneka filmer som "Toy Story" och "Insidan Ut" – men de blir aldrig riktigt lika speciella som stop motion-filmer, vilket har två huvudsakliga anledningar. Dels handlar det om den kärlek som ligger bakom en riktigt välgjord stop motion-film. Bakom-kulisserna-klipp från Laika (den studio som med filmer som "Coraline", "Paranorman" och "Kubo and the Two Strings" har det hårdaste greppet om stop motion-facklan i dag) är otroligt imponerande. Det sinne för detaljer och den skaparglädje som ligger bakom deras arbete är närmast överjordlig.
Sedan har vi ju känslan som stop motion-tekniken ger. Det kan vara svårt att komma ihåg att allt inte bara har animerats i de löjligt välgjorda Laika-sekvenserna och därför har jag inget emot när det blir lite mer rough. Lite hackigt och absurt som i så många youtube-klipp där människor har försökt sig på att göra mindre animationer i lego, lera eller med andra sorters leksaker. Men också som i många ljuvliga sekvenser från gotiska filmer á la tidigare nämnda "The Nightmare Before Christmas", "Corpse Bride" eller "Mary and Max" där den surrealistiska känslan får gå på högvarv och omfamnas snarare än att den finslipas in absurdum.
Trots att stop motion-filmens historia sträcker sig bakåt till filmer som En Försvunnen Värld från 1925 och King Kong från 1933 och har visat sig i många svenska sammanhang (alla minns väl vår allas Katla?), så kallas den då och då för "död", vilket egentligen är anledningen till att jag skriver den här krönikan. För att sprida lite medvetenhet om hur mycket bra material som ändå sporadiskt pumpas ut. Att det finns dödsryckningar är det nämligen inte någon fråga om och varje sådan är av vikt. När regissörer ger blinkningar och hyllningar till tekniken lyser jag också upp som ett barn – scener som Ashs dansande flickvän i "Evil Dead II" eller kanske främst fiskarna i Wes Andersons "The Life Aquatic with Steve Zissou" tyder på att stop motion-animerade nyanser har en plats även i en cgi-fylld och icke-praktisk modern värld.
Om inte annat så kan kanske mindre, men ändå lika varma och vackra projekt, bära den charmigt ryckande och väldigt handgjorda tekniken framåt. Musikvideon till Radioheads "Burn The Witch" från i fjol är ett bra exempel.
Förhoppningsvis kan den lilla del av min själ som var stop motion-animatör i ett tidigare liv vila nu när jag lyft fram tekniken genom ett litet kärleksbrev och förhoppningsvis slänger du, kära läsare, in "Fantastic Mr. Fox", "Coraline", "Wallace & Gromit", "Anomalisa" eller kanske "Boxtrolls" i din Blu-ray-spelare ikväll. Vad jag vet är i alla fall att jag ska få en gigantisk bläckfisk att komma till liv imorgon – ett bra sätt att spendera en fredag på.