Recension: Rum 213 (2017)

Foto: Folkets Bio
Foto: Folkets Bio

Film: Rum 213
Manus: Martin Jern & Emil Larsson, baserat på Ingelin Angerborns roman.
Regi: Emelie Lindblom
Medverkande: Wilma Lundgren, Ella Fogelström, Elena Hovsepyan m.fl.
Genre: Skräck
Speltid: 1 tim, 17 min

Elvira är tveksamt inställd till en vecka på kollo. Precis när de ska åka lämnar dessutom hennes bästa kompis återbud på grund av sjukdom, vilket inte direkt gör Elvira mer peppad. Hennes mamma övertalar henne dock att åka ändå och en stund senare befinner hon sig på en lägergård mitt ute i ingenstans. Hon blir ihopparad med två andra tjejer vid namn Meja och Bea. De blir tilldelade ett rum, men på grund av en vattenläcka tvingas de byta till det sista lediga rummet på gården. Kolloledarna är till en början tveksamma till att öppna rum nummer 213, som av någon anledning stått orört i många år.

Redan första natten börjar underliga saker att hända. Bland annat försvinner Elviras ring spårlöst och ju längre veckan går desto mer övertygade blir tjejerna över att något inte står rätt till. När de får reda på att något hemskt hänt en flicka på gården sextio år tidigare, börjar de till och med fundera på om det spökar.

LÄS OCKSÅ: Recension: Cirkeln (2015)

Ur en ren filmkritisk synvinkel har Rum 213 en del tillkortakommanden. Det är en film med ganska bristfälliga skådespelarinsatser och som dessutom bygger på en förutsägbar och generisk skräckhistoria. Men, det är också väldigt tydligt att filmen inte riktar sig till mig, utan nästan uteslutande till personer i ungefär samma ålder som huvudkaraktärerna. Så, om du är mellan elva och femton år gammal, kommer du förmodligen inte att störa dig märkbart på att storyn känns igen från ett dussintal äldre skräckisar. Istället kommer du nog ryckas med i handlingen, bli engagerad i filmens karaktärer och framför allt bli skrämd halvt till döds. Rum 213 är nämligen rätt så läskig emellanåt, även för en gammal avtrubbad filmkritiker som mig själv.

Bäst: Filmmusiken av Hans Lundgren bidrar starkt till filmens kusliga stämning.

Sämst: Skådespeleriet är bristfälligt. Inte hela tiden, men ofta.

betyg_3

About Gustav Larsed 98 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.