Recension: David Lynch – The Art Life (2016)

david_lynch_the_art_life_3-h_2016_0
Foto: Janus Films

Film: David Lynch – The Art Life (2016)
Regi: Jon Nguyen, Rick Barnes och Olivia Neergaard-Holm
Med: David Lynch
Genre: Dokumentär
Speltid: 1tim 30min

Den här dokumentären om filmregissören och konstnären David Lynch är som mannen själv: mystisk och atmosfärisk. Lynch berättar om sin uppväxt, hur han flyttade runt mellan amerikanska städer, vad de städerna betydde rent emotionellt för honom och för hans konstnärskap.

LÄS OCKSÅ: Premiärdatum för nya Twin Peaks har släppts

För mig är David Lynch kanske världens coolaste person. Hans filmografi inkluderar mästerverk som: ElefantmannenLost Highway och Mulholland Drive. Mest känd är han kanske ändå för kultserien Twin Peaks, som snart får en efterlängtad tredje säsong. Men Lynch är inte “bara” regissör. Hans karriär började med målning, något som han fortfarande sysslar med dagligen. Dessutom spelar han musik och har släppt två album. I dokumentären får vi bevittna en massa tavlor och andra konstverk som Lynch har skapat. Filmskaparna pusslar skickligt ihop konsten som visas med Lynchs historier så att det går att ana var hans inspiration kommer ifrån, något han själv alltid varit väldigt tveksam till att berätta.

Han sitter där i sitt hem i Hollywood Hills, lekandes med sin dotter Lula som filmen tillägnas. Eller så målar han eller bygger ihop små objekt som han sedan sätter fast på tavlorna, nästan alltid har han en cigarett i handen. Vi tas från denna nutid tillbaka i tiden till hans idylliska barndom i Idaho, till de mörka gatorna i Philadelphia och slutligen till soliga Los Angeles. Vitala stunder i hans tidiga konstnärskarriär förklaras, det kanske hade slutat annorlunda om vissa händelser inte hade inträffat. Dokumentärens främsta poäng är att tillfälligheter och misslyckanden faktiskt kan leda till storhet, en inspirerande tanke.

Det stora problemet med David Lynch – The Art Life är att den tar slut just när den mest intressanta perioden i hans liv börjar, nämligen när hans första riktiga långfilm Eraserhead skapas. Även om det är verkligt fascinerande att se alla andra aspekter av hans konstnärskap, ville jag naturligtvis också förkovra mig i hans historier om sitt filmskapande. Enligt en av regissörerna – Olivia Neergaard-Holm – fanns det över 30 timmars material där mycket försvann i klipprummet och även om filmen fungerar utmärkt som den är, går det inte att komma undan att många nog vill se en annan typ av film. Speltiden är bara 90 minuter, jag hade enkelt kunnat se en timma till, men för människor som inte är Lynch-fanatiker kanske den bedömningen blir helt felaktig.

LÄS OCKSÅ: 10 Underskattade Filmer: Har du sett dessa filmpärlor?

Filmen gör ett bra jobb i det att den inte är en traditionell dokumentär, det hade inte passat Lynchs stil. Det är inte bara en blandning av intervjuer och arkivbilder, det har ägnats tid åt att förmedla en abstrakt ton genom Jason S.s foto samt Jonatan Bengtas musik (Lynch själv får dessutom in en och annan av sina egna låtar). Vill man veta mer än vad dokumentären ger, så rekommenderar jag boken Catching the Big Fish: Meditation, Consciousness, and Creativity som Lynch har skrivit. Där berättar han inte särskilt mycket om sin uppväxt, men i alla fall en del om sitt filmskapande. Om du verkligen vill förstå Lynch bör du både se dokumentären och läsa boken.

Bäst: När Lynch berättar om hur han stannade på motorvägen en gång efter ha rökt marijuana, i mittenfilen.
Sämst: Bristen på filmhistorier.
betyg_3_5
Inline
Inline