Elle (2016)
Elle (Huppert) är en framgångsrik egenföretagare som driver ett speldesignbolag. Flera av hennes anställda tycker illa om henne, och hon framstår ofta som kall. Men deras åsikter är inte hennes största problem – Elles företag är pressat att landa deras största affär någonsin. Utöver oron på jobbet, ska hennes omogna son snart bli förälder tillsammans med sin oförskämda flickvän.
Elle får det ännu tuffare när hon plötsligt attackeras av en okänd man som våldtar henne. Fast medveten om att det är fel tid att bryta ihop, fortsätter hon att leva sitt liv i vanlig ordning – förutom att hon gör sig beredd på ifall gärningsmannen skulle slå till igen...
Ofta definieras karaktärer av sina reaktioner och hur de hanterar problem. Elles reaktion är väldigt intressant att följa, just eftersom att den är så pass annorlunda från vad en kan förvänta sig. Övergreppet blir inget trauma och hon känner inte att hon måste skipa rättvisa. Med andra ord är Elle ingen "rape and revenge"-film, vilket går emot vad du kan förvänta dig av diverse säljande texter om filmen.
LÄS OCKSÅ: Recension - Split (2017)
Oförutsägbarheten ligger som ett täcke över Elle och därför hade jag länge svårt att se hur berättelsen skulle formas. Ganska tidigt börjar Elle misstänka att någon av hennes anställda skulle kunna vara den skyldige, men formeln är inte så enkel som att hon – kollega efter kollega – stryker namn på en lista med misstänkta och att det i slutet visar sig vara städaren! På både gott och ont är Elle betydligt mer komplex än så. Givetvis är det positivt att filmens formel inte känns reproducerande, men den förlorar på att den blir svår att greppa och snudd på vilseledande. Dessutom, från filmens inte så drivande huvudkaraktärs sida saknar jag en tydlig vilja och en mer dramatisk konfrontation.
Isabelle Huppert vann en Golden Globe för sin insats, och priset är hon säkert värd. Tillsammans med Paul Verhoeven har hon lyckats skapa en mångfacetterad karaktär, som kräver mycket av sin publik. Och mycket av filmens spänning ligger just i att få följa hennes reaktioner.
Bäst: Hupperts prestation.
Sämst: Det spretiga berättandet.