Fem moderna actionrökare av rang!

Foto: Summit Entertainment
Foto: Summit Entertainment

En grym actionfilm kortsluter nästan min reptilhjärna, som ingen annan genre ens snuddar vid. Något hände när jag första gången avnjöt Jackie Chans Rumble in the Bronx tillsammans med min far. Att se tokstollar som obesvärat stirrar döden i vitögat genom livsfarliga stunts fick mitt pubertala hjärta att slå volter av lycka. Mitt filmintresse tog genast en grov u-sväng och tog mig till exotiska, krutfyllda platser där Predator, Die Hard och RoboCop var härskare. Tro mig, jag älskar ett smäktande relationsdrama, men vissa dagar är en hagelsvärmar genom horder av uslingar den enda kommunikationsformen som gäller!

Dock kryllar mitt hjärta av oroskänslor. Sönderklippta, tafatta actionäventyr som Taken och A Good Day to Die Hard har lagt sina inkompetenta vantar på genren. Därför vill jag idag styra iväg actionskutan från torktumlar-klippning, en sömnig Bruce Willis och en plufsig Liam Neeson.

Jag vill ge lite tips för actionälskaren som är sugen på moderna, bad-ass rullar.  fem moderna action-rökare!

PS: Jag exkluderar superhjältefilmer från denna lista. Superhjältegenren, om än väldigt actionpackad, är en vitt skild best. Filmerna ska även haft release efter 2010 och givetvis vara totalt barnförbjudna.

 Fem moderna action-rökare!

Hardcore Henry (2015)

Foto: STX Entertainment
Foto: STX Entertainment

Hardcore Henry står sig som en av de mest gemytliga biobesök jag har haft nöjet att avnjuta. Detta extremt lyckade experiment, enbart berättat genom förstapersonsperspektiv, är den filmiska motsvarigheten till skjutspelsklassikern Doom förstärkt av anabola steroider och hejdlösa mängder koffein.

Mina förväntningar var ganska ljumma. Jag hoppades på en hjärndöd, ytterst linjär story med kompetent utförd action. Jag fick en hjärndöd, linjär story med fullkomligt makalös action som ofta fick mig att tjuta av garv – actionkärlek vid första ögonkastet.

LÄS OCKSÅ: Vår recension av Hardcore Henry

I så gott som alla andra fall hade en så här pass platt historia skjutit filmen i fotknölarna, men i Hardcore Henrys fall förstärker det bara spektaklet. Att kritikerkåren här i Svea blev provocerade och vissa rosenrasande över sagd brist på substans gör det hela, givetvis, enormt mycket mer njutsamt. Regissören Ilya Naishuller är så medveten i sitt simplistiska grepp och snickrar med Hardcore Henry ihop en ljuvlig hybrid av film, tv-spel och berg-och dalbana. Uppskattar du kreativ, spektakulär action i form av ett filmiskt kärleksbrev till explosiva spelklassiker som Doom, Duke Nukem och Wolfenstein – leta inte längre än Hardcore Henry.

John Wick (2014)

Foto: Summit Entertainment
Foto: Summit Entertainment

”Well John wasn’t exactly the Boogeyman. He was the one you sent to kill the fuckin’ Boogeyman”. Detta är väl en sympatisk beskrivning av titelkaraktären i John Wick, spelad av ingen mindre än Keanu Reeves?

Intrigen ringer mer än bekant och är en medveten nick åt hederliga hämndrullar från 80- och 90-talet. Wick är en iskall hitman med pickadollen på rätt ställe, väl bevandrad i yrkets barbariska våldsamheter. En tvättäkta mordisk supertalang som sedan en tid tillbaka har valt det lugna familjelivet framför ond, bråd död. Detta ska snart ta en dyster vändning. Wick blir åter tvungen att svida upp i den slitna lönnmördarkostymen.

LÄS VIDARE: Vår recension av John Wick

John Wick återuppfinner inte hjulet direkt – vad den däremot gör är att bjuda på hårdnackade, barnförbjudna våldstornados. Slagsmålen är knivskarpt koreograferade och regissörernas (Chad Stahelski och David Leitch) lugna, svepande kameraarbete gör att vi kan följa varje käftsmäll från adressat till mottagare. Stuntarbetet är klockrent och klippningen sitter som en smäck! Att Mikael Nyqvist knagglar sig fram med svengelsk accent som rysk  maffiaboss (!) gör det hela dessutom oemotståndligt underhållande. John Wick är en knogmacka av rang!

Kingsman: The Secret Service (2014)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

Jag uppskattar Matthew Vaughn som filmskapare. Kick-ass är en fullträff och X-men: First Class en kompetent utförd spandex-rulle med en handfull magiska scener. Steget till sadistiskt våldsam Bondparodi var därför inte speciellt långt och mestadels skötte Vaughn övergången klanderfritt.

SPANA IN: Filmtopps recension av Kingsman: The Secret Service

Action-delen av filmen är otroligt stark. Behöver jag ens nämna vilken scen som har etsat sig fast i mitt minne? Arenan är självaste Guds hus, liksäckarna staplas på hög och det är ingen mindre än Colin Firth som delar ut de überbrutala käftsmällarna. Kyrkoscenen i Kingsman är bland det fräckaste jag har sett!

Filmens resterande 120 minuter svajar dock mellan briljans och onödigt trams, vilket givetvis är olyckligt. Dock bör alla, som inte är av hysteriskt känslig natur, ta sig en ordentlig titt på Matthew Vaughns pigga agenter!

Mad Max: Fury Road (2015)

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

Välkommen till det segment där jag spyr ur mig självklarheter. Att inte nämna Mad Max: Fury Road på en lista över moderna actionrullar vore tjänstefel och borde vara straffbart.

Jag förstår kritiken Fury Road har stött på. Plotten går att sammanfatta i ett stressigt SMS och Tom Hardys grottmansimitation går inte hem alla gånger. Där slutar dock min förståelse. Regissören George Miller har scannat varenda hjärncell hos den actionälskande publiken och gett oss vad vi saknat, serverat på ett oljigt silverfat.

Praktiska effekter, ursinnigt tempo, ett stunt-team med total avsaknad för fysikens lagar samt en gitarrist som spottar eldflammor ur guran! Ett totalt actionkluster – på det bra sättet. Jag var mörbultad efter mitt biobesök.

The Raid: Redemption (2011)

Foto: Sony Pictures Classic
Foto: Sony Pictures Classic

The Raid: Redemption är ett riktigt bombnedslag till actionrökare från Indonesien och är tillika den fräckaste och mest välsammansatta actionfilm jag har sett på senare år. Koreografin är ursinnigt exakt, fotot knivskarpt och filmen är stöpt i en barbariskt våldsam form. Våldet skrämmer och är stundtals motbjudande realistiskt och brutalt.

The Raid visar våldsdanser när de är som absolut skarpast. Mina slitna ögon har aldrig skådat så här snortajt kung-fu. Tagningarna är långa och skänker ständigt en överblick över den geografiska arenan. Huvudrollsinnehavaren, Iko Uwais, får Bruce Lee att framstå som en utbränd gymnastiklärare och Gareth Evans regi skulle tvinga Wachowski-systrarna att byta underkläder av rena mindervärdeskomplex. Så tajt är The Raid: Redemption. Denna till synes simpla resa genom helvetets hyreshus lyckas ständigt öka insatserna och slutresultatet är en de bästa actionfilmer jag någonsin sett.   

Det var mina fem rekommendationer! Saknades det någon rulle? Låt gärna kommentarerna ljuda!

About Fredrik Edström 281 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

1 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.