Fyren mellan haven (2016)

Efter första världskrigets slut tar veteranen Tom Sherbourne (Michael Fassbender) an sig jobbet som fyrvaktare på den isolerade ön Janus, mitt ute i havet utanför Australien. Till en början uppskattar han det ensliga och lugna livet, men när han förälskar sig i flickan Isabel Graysmark (Alicia Vikander), dröjer det inte länge innan han får permanent sällskap ute på ön. Tillsammans drömmer de om att bli föräldrar, men personliga tragedier kommer emellan och efter flera år står paret fortfarande barnlösa. Tills en dag då en båt med ett spädbarn ombord flyter iland på stranden.

LÄS OCKSÅ: Alicia Vikander som Agatha Christie?

Isabel tar genast den lilla flickan till sig och vill uppfostra henne som deras egna. Toms magkänsla säger emellertid att de måste rapportera detta till fastlandet och göra rätt för sig. Men Isabel bönar och ber och lyckas tillslut övertala honom att de ska behålla henne. När Tom, under ett besök på fastlandet, blir upplyst om att flickans mamma (Rachel Weisz) sörjer förlusten av sin dotter, tärs han återigen mellan det moraliska dilemmat att berätta sanningen eller att låta sin fru få vara lycklig.

Fyren mellan haven inleds som en vacker romantisk saga om hur en traumatiserad soldat återfinner livsglädje genom kärleken. Fassbender och Vikander har en fantastisk kemi och deras känslosamma och intima scener är fullkomligt trollbindande. Jag blir flera gånger så fångad i stunden att jag glömmer bort att fundera över vad som ska hända härnäst.

Handlingen går sedan över till filmens primära ämne, den moraliska konflikten. Flickan har vuxit upp i ett kärleksfullt hem och har ingen kännedom om sitt förflutna, samtidigt som hennes riktiga mamma lider i tron om att dottern sedan länge är död. Vi får följa båda sidorna med störst fokus på Toms dåliga samvete. Trots att det är tydligt vad som är rätt sak att göra är det svårt att ta ställning till en sida att sympatisera med.

LÄS MER: Så bra är de bioaktuella filmerna

Filmen som helhet är under den första halvan mästerlig. Jag hoppades att nivån skulle hålla hela vägen, men dessvärre inte. Mot mitten tappar den i fart och under den sista halvtimmen svänger handlingen lite för mycket. Det känns som att Derek Cianfrance försöker få med för mycket story på för kort tid. Trots det är Fyren mellan haven en av de bästa filmerna jag har sett i år, mycket tack vare Fassbender och Vikander.

Bäst: Alicia Vikander. Hennes mimik och kroppsspråk ger hennes karaktär ett extra djup.

Sämst: Hur filmen tappar fart i mitten och har svårt att återhämta sig igen.