Free Fire (2016)

Ett årligt inslag på Stockholms Internationella Filmfestival är den så kallade Surprisefilmen. Ett spännade koncept med tanke på att publiken inte har någon aning om vilken film de ska få se innan titeln dyker upp på duken framför dem. En ledtråd delades i och för sig på sociala medier av festivalen själv och med hjälp av den kunde antalet alternativ kokas ner till ett fåtal filmer. Överraskningen var ändå ganska stor när titeln Free Fire dök upp med tanke på att filmen inte har premiär i hemlandet förrän den 17 mars 2017.

Det är 70-tal i Boston och en illegal vapenaffär håller på att genomföras i en övergiven fabriksbyggnad. Allt flyter på som det ska och affären ser ut att gå i lås. Det vill säga fram till att det visar sig att två personer i sällskapet har något gammalt groll i bagaget som plötsligt blommar ut. Situationen spårar ur fullständigt och kulor börjar flyga.

Även om jag uppskattar Ben Wheatley som regissör så har hans filmer historiskt sett inte varit de lättaste att ta sig an. På just den punkten skiljer sig Free Fire rejält. Här är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med på en åktur ni sent kommer att glömma. Jag rekommenderar att ni tar tillfället i akt, under filmens första någorlunda lugna halvtimme, att ta några djupa andetag. Under resten av resan blir det nämligen väldigt få andningspauser. Tempot är med andra ord oerhört högt i Free Fire, som kan liknas vid slutscenen i Reservoir Dogs utdragen till långfilmslängd och mycket mer intensiv.

Risken med att göra en hel film i ett sådant intensivt tempo är att det går hela vägen runt och istället blir långtråkigt. Tack vare varierande och underhållande actionscener, rapp och rolig dialog samt spännande karaktärer är jag dock aldrig ens i närheten av att tappa intresset. Det är lite som fallet Mad Max: Fury Road, där det borde ha blivit för mycket att ta in, men på nåt konstigt sätt blir det istället precis lagom, även om man blir lite andfådd på kuppen.

Det doftar som sagt en hel del Tarantino om Free Fire. Dels på grund av likheterna med Reservoir Dogs, dels på grund av den rappa dialogen som mycket väl skulle kunna ha varit skriven av Quentin själv. En rejäl dos grafiskt våld bidrar också till detta, men det är å andra sidan inte en ovanlighet i Wheatleys filmer. Trots likheterna till Tarantinos filmer känns Free Fire ändå inte som en efterapning utan utan som ett verk som definitivt står stadigt på sina egna ben.

Bäst: Att filmen inleds lugnt med noggrann introduktion av alla karaktärer innan det brakar loss ordentligt.

Sämst: Antagligen får vi i Sverige vänta väldigt länge innan filmen får ett ordinarie biopremiärdatum.