"Darkness Falls" – Polerad yta lyckas inte övertyga
Darkness Falls är en 15 minuter kort sci-fi-berättelse med skräckelement. Mannen bakom rodret heter Jarno Lee Vinsencius, en lovande och relativt ny filmskapare som på sant Orson Welles-manér har sett över allt från foto till manus. Kortfilmen har rullat ut på en del filmfestivaler världen runt och har dessutom lyckats kamma hem ett par priser och redan från ruta ett är det tydligt att projektet är ambitiöst och faktumet att det, utöver skådespelarna, snickrats ihop av enbart två personer känns nästan orimligt – de långsamma kameraåkningarna över och runt en snötäckt skog innan och under vårt första möte med filmens just då avsvimmade huvudkaraktär Melissa (Joanna Häggblom) är nämligen fullkomligt utsökta.
Slutligen öppnar Melissa ögonen och leder oss genom en paranoid Twilight Zone-historia grundad i minnesförlust och känslan av att någonting är fel. Det visar det sig också vara. I en recension av en sådan här film är det givetvis viktigt att inte avslöja för mycket men jag kan fastslå att ett science fiction-pussel att vrida och vända på innan dess förbryllande avslutning är ett trevligt och tämligen oväntat inslag på en annars kanske lite väl jordnära svensk filmmarknad.
Men trots att Darkness Falls bygger på en idé som i vanliga fall hade triggat igång en person som mig utan några svårigheter och trots att fingertoppskänslan för den tekniska biten av hantverket nästan går att ta på så köper jag aldrig riktigt detta spännande koncept. Det blir mer av en polerad yta än ett djup värt att utforska; krutet eller orken verkar nämligen ha tagit slut när människorna hamnar i fokus och filmen lyckas därmed aldrig förtrolla mig.
MER LÄSNING: Årets bästa filmer!
Varenda gång en överamerikaniserad replik yttras dras jag ur upplevelsen och jag tror att skådespelarna (som nästan uteslutande är relativt nya talanger) hade behövt mindre styltig dialog att förlita sig på – för mig, som talar svenska (att se film på sitt hemspråk är alltid lite kämpigt men måste inte bryta illusionen) finns det aldrig någon tvekan om att jag ser på en film med skådespelare som läser upp repliker i en värld som kommer att sluta existera så fort eftertexterna visat sig.
Det är ett problem som inte riktigt stannar där. Interaktionerna människorna emellan får dessutom lida av det och reaktioner på både mindre ohyggligheter och fullkomligt banbrytande gärningar eller avslöjanden i filmen får alla en onaturlig, falsk klang. Jag får känslan av att filmen hade gynnats av att stanna lite längre på skaparbordet men att man blivit ivriga och skyndat sig ut i världen för att praktisera den färdighet och begåvning som uppenbarligen finns i överflöd när kameran slutligen har riggats upp och börjat rulla.
Tyvärr räcker ju aldrig det. Nästa gång hoppas jag att man – och jag drar mig för att säga det – arbetar lite mer utifrån en sådan där tråkig, jordnära filmprocess och frågar sig saker som hur mycket information man faktiskt kan trycka in på en 15 minuter kort film, vad man då bör välja eller välja bort och hur människor faktiskt pratar med varandra och fungerar. Jag vill känna att det gjorts ett kompetent val bakom varje replik och jag känner inte riktigt det här. Lyckas Jarno Lee Vinsencius hädanefter att övertyga även där, utanför idé och kameraarbete, så tror jag att inte alls att det är omöjligt att vi kan komma att få en riktigt häftig svensk science fiction-pärla någon gång i framtiden.