Morran och Tobias - Som en skänk från ovan (2016)
Efter en brandolycka blir den ständigt kacklande Morran (Johan Rheborg) och prylgalningen Tobias (Robert Gustafsson) tvungna att lämna sitt kråkbo. I väntan på försäkringspengar och ett nytt hem får de tillgång till ett temporärt boende där de kan fortsätta med sina udda upptåg. Dock har de två svårt att trivas med det nya och i husets mörkaste vrår lurar en hemlighet som kommer att vända upp och ner på tillvaron.
Morran och Tobias baseras på TV-serien med samma namn. Personligen har jag inte sett serien men vad jag förstår var den omåttligt populär när den sändes. Hur som helst, när eftertexterna ruller känns det som att Morran och Tobias hade gjort bäst i att stanna i TV-rutan.
Fördelen med en TV-sketch är att manusförfattarna kan plocka fram det bästa materialet och ständigt underhålla tittaren i tio minuters tid. När samma uppdrag gäller i långfilmsform blir det en större utmaning. Just på den punkten misslyckas filmen. Det återfinns riktigt roliga stunder i Morran och Tobias – speciellt när Tobias förklarar varför han skapar ett jesusbarn av deg – men det är för långt mellan skratten. Pajashumorn eskalerar periodvis och det blir kaoshumor på speed när saker förstörs hit och dit. Dråpliga situationer uppstår på löpande band, men många skratt går förlorade när det ständigt drivs om samma saker. Ibland fungerar det men oftast blir det för mycket och nästan osmakligt.
Vidare bygger filmen mycket på sina två ledande herrar, Robert Gustafsson och Johan Rheborg. Störst intryck gör Gustafsson som verkligen glänser. Han spelar Tobias med sådan självklar pondus att det är svårt att inte imponeras. Även om filmens mål främst är att tänja på smilbanden lyckas Gustafsson också förmedla en tragisk ton. Speciellt i filmens slutskede när ett moln av ångest läggs över berättelsen. Jag gillar denna tonskiftning, även om det ganska radikalt bryter mot filmens annars mer gladlynta stämning.
LÄS OCKSÅ: 5 sköna komedier du förmodligen inte har sett
För att summera det hela tycker jag det är synd att Morran och Tobias visas på vita duken. Innehållet känns betydligt mer lämpat som TV-serie eller i sketchformat än vad det gör som långfilm. Dock finns det ett par underhållande scener, toppat med en bra prestation av Robert Gustafsson, som gör att filmen kommer undan med hedern i behåll. Hur som helst leder den stundtals överdrivna satiren – tillsammans med en övertydlighet i berättandet – till att Morran och Tobias - Som en skänk från ovan blir ännu en medioker svensk komedi. Jag kollar nog in TV-serien nästa gång istället.