Recension: Jack Reacher: Never Go Back (2016)

jack
Foto: Paramount Pictures

Film: Jack Reacher: Never Go Back
Regi: Edward Swick
Manus: Richard Wenk och Edward Swick
Med: Tom Cruise, Cobie Smoulders, Robert Knepper, Danika Yarosh m.fl.
Genre: Action
Speltid: 1 tim 58 min

När Jack Reachers nyfunna vän Major Susan Turner arresteras för landsförräderi är det upp till honom att reda ut om vad som egentligen har hänt. Det dröjer inte länge innan Reacher upptäcker att Turner är oskyldig och att gripandet bara är en liten del av en större konspiration. Reacher hjälper Turner att fly och snart är de båda på flykt från lagens långa arm, samtidigt som de försöker hitta bevis på Turners oskyldighet. Mitt i allt detta får Reacher reda på att han har en femtonårig dotter som är i fara på grund av hans aktioner.

Som bäst är filmen en medioker actionrulle som följer precis samma formel som spionfilmer har gjort de senaste tjugo åren. Som sämst är det en otroligt utdragen film, full av klichéer från ett slarvigt manus. Likt sin föregångare har filmen en sårbar kvinna som behöver räddas, en förrädare högt uppsatt i militären, en hitman utan motiv samt ett flertal machokillar som alltid lyckas omringa Reacher för att sedan få storstryk.

Första filmens stora höjdpunkt var den tyska skådespelaren och filmskaparen Werner Herzog som spelade den mystiska ondingen The Zec. När jag såg att Robert Knepper (Prison Break) skulle vara med i uppföljaren så blev jag aningen nyfiken eftersom Knepper många gånger lyckats porträttera riktigt minnesvärda skurkar. Tyvärr medverkar Knepper i knappt tre minuter av filmen och hans roll är totalt obetydlig och ointressant. Cobie Smulders (How I Met Yur Mother) insats är svag och livlös och hon har ännu inte övertygat mig som en actionstjärna. Med andra ord är filmen väldigt lik sin föregångare med undantaget av en en mindre imponerande rollista

Likt zombierna i Walking Dead, så flockas skurkarna i filmen till oljud. Det blir enkelt för Reacher att skaka av sig skurkarna eftersom han kan sätta på ett bilalarm och sedan springa åt andra hållet. I en scen väljer också skurkarna att ta skydd bakom en bombtunna och det är i tillfällen som dessa som jag undrar om en tolvåring skrivit manuset.

För mig ligger filmens höjdpunkter i actionscenerna. Våldet är grovt och känns verkligt. Till skillnad från många liknande karaktärer slår Reacher gärna en gång för mycket än en för lite. Situationerna där slagsmålen uppstår känns ibland lite tvingade, men jag förlåter det på grund av underhållningsvärdet. Mycket mer positivt har jag inte att säga om filmen, men om du älskar Tom Cruise och vill se en betydligt mer avskalad version av Mission Impossible, så kanske du får ut något av att se denna film.

Bäst: Ingen bär en vit t-shirt bättre än Cruise.

Sämst: Otroligt pajig slutscen.

betyg_2

 

About Carl Hempel 107 Articles
Stort fan av indiefilmer men också nernördad i Star wars och serietidningsträsket. Spenderar också en hel del tid på att nöta serier. Mr. Robot och GOT ligger närmast hjärtat.