Kubo och de två strängarna (2016)
Det är inte ofta det händer, men då och då kommer det en film som känns direkt nyskapande. Att Kubo och de två strängarna skulle vara ett sådant exemplar råder det inga tvivel om, åtminstone om man ser till de visuella aspekterna.
I en dramatisk inledning får vi se hur en kvinna på en liten eka kämpar för sin överlevnad på ett vredgat hav. Ombord har hon ett bebisknyte och efter en hård strid spolas de båda, mirakulöst, i land. Där vid havsklippan kommer hon att leva med sitt barn. Åren går och bebisen växer upp till att bli en energifull men omhändertagande pojke vid namn Kubo. Dagarna spenderar han i den närliggande byn med att berätta fantastiska historier för de nyfikna byborna. Kvällarna ägnar han åt att vårda sin svaga mor i hopp om att hon ska minnas något nytt om hans bortgångna far. Men lika snabbt som ett minne erinras, glöms ett annat bort.
Men något hans modern inte glömmer är att Kubo aldrig får visats ute om kvällarna. Om han gör det kommer hans elaka mostrar att hitta honom och ta med honom till det själlösa månlandet. En kväll hinner inte Kubo hem till klippan i tid och mostrarnas jakt efter honom påbörjas. Snart förstår Kubo att sin enda chans att undkomma deras iskalla klor är att hitta en mytomspunnen rustning och svärd. Men vart kan de finnas? Under resans gång ansluter sig en förtrollad apa och en förhäxad samuraj till Kubos följe.
LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna 2016
Kubo är tveklöst en av de läckraste filmerna jag har sett. Fantasifullt blandas stop-motion med CGI i en perfekt balans. Scenerna när Kubo besöker grannbyn är rätt och slätt underbara! Häftiga närbilder och kamerarörelser avlöser varandra i en rasslande fart. Travis Knights filmteam lyckas förmedla stämningen till fullo. I den lilla byn får vi också bekanta oss med Kubos kära vän, en tiggardam som står för flera av filmens stora skratt.
Även om Kubos äventyr bjuder på värme, skratt, enastående miljöer och hisnande action, så har denna del brister. Karaktärerna köper en del plot twists alldeles för lätt och det drivs på tok för mycket med den förhäxade samurajen, som är filmens ständiga punch-line. Varenda situation avlöses med att denne gör något löjligt och helt ärligt känns det mest irriterande. Min gissning är att filmbolaget ville ljusa upp en annars ganska mörk och obehaglig historia, men resultatet blir främst att filmen verkar vara osäker på vart den står.
Trots sina skavanker är Kubo en film att rekommendera. Det är en filmupplevelse olik allt annat!
Bäst: Den helt enastående animationen!
Sämst: Det tramsas alldeles för mycket med den förhäxade samurajen.