Mina drömmars uppföljare: Super 2!

Foto: IFC Films
Foto: IFC Films

Det är inte många framgångsrika filmer som Hollywood-maskineriet inte har utrustat med en onödig och tillika underlägsen uppföljare. Den vedertagna uppfattningen av cineaster i min närhet tycks vara att en uppföljare vittnar om girighet och att den kreativa ammunitionen är spenderad.Personligen förstår jag deras vinkel, men jag håller inte helt och hållet med. En uppföljare kan många gånger överträffa originalet – så länge källmaterialet hanteras med värdighet – och en rad nya och mumsiga ingredienser kan tillföras till ett redan utsökt originalrecept. Dessa uppföljare växer dock inte på träd.

Frågan jag ställer mig är: Finns det någon filmserie som planterat delikata fröer vars frukter bara väntar på att skördas i ett kommande alster? Denna utsökta fråga ska jag sätta under lupp i Filmtopps artikelserie: Mina drömmars uppföljare!

Idag ska vi få svida upp i kanske den mest osmickrande superhjältekostymen – James Gunns Super står på tur. Denna himmelska svarta komedi hade premiär 2010 och tog oss på en mumsigt mörk och barnförbjuden resa i den annars kulörta och spralliga superhjälte-sfären. Jag är ohyggligt sugen på att gå en andra rond tillsammans med Rainn Wilsons Crimson Bolt! Jag vill ha en Super 2!

Varför en uppföljare till Super?

Foto: IFC Films
Foto: IFC Films

Super var inte någon dundersuccé under sin biorelease. Därför har snacket om uppföljare lyst med sin frånvaro. Gunn är som bekant upptagen med Marvels värstinggäng Guardians of The Galaxy och därför förblir Super 2 en onåbar dröm jag krampaktigt klamrar mig fast vid. En dröm om mer besynnerlig humor efter ett våldsamt och bisarrt recept.

Unik, bäcksvart humor

Foto: IC
Foto: ICF Films

Super är en mörk film laddad med stora doser oväntad, sadistisk och stundtals chockerande humor. Sexuella övergrepp, talande spyor och tentakeltortyr faller offer för Gunns sylvassa giljotin och det är ofta lika delar frånstötande som underhållande. Super är både familjärt varm och ruskigt vedervärdig i sitt användande av humor och bäcksvarta teman. Personligen är jag storförtjust men har full förståelse för de som inte har fastnat för Gunns kontroversiella handlag på genren.

Det är Gunns briljant skrivna, prekära humoristiska situationer som särskiljer Super från t.ex. superhjälte-parodin Kick-Ass. Hittills har jag inte beskådat något som ens liknar Super trots att premissen ekar oerhört bekant. Regissören är tydlig med att karaktärernas kapitel tar slut efter filmens dryga 90 minuter, men jag väntar ihärdigt på en Gunn som kan släppa loss humoristiskt i den här kontexten. Jag saknar en Gunn som kan gå all in på ämnen som Marvel inte skulle ta i med tång. Jag vill ha en Super 2 där Gunn kan släppa lös sin kreativa kraft och mumsiga humor på en totalt barnförbjuden lekplats.

James Gunns tydliga röst

Foto: IFC Films
Foto: IFC Films

Detta är kanske den mest vitala del jag saknar i superhjältarnas kulörta värld av spandex och superkrafter. Många av rullarna saknar en tydlig röst från en filmskapare. Thor: The Dark World, Avengers: Age of Ultron och Suicide Squad var både estetiskt och innehållsmässigt gråa, kalorifattiga dussin-filmer. Spandex-rullarna som har fått mina pubertala pojkdrömmar att fullkomligt explodera är filmer som Iron man, Avengers och The Dark Knight. Där fullkomligt osar filmskaparnas fingeravtryck från varje bildruta. Super tillhör denna senare kategori.

Super lyckas med något ovanligt. Att totalt pendla i ton utan att filmupplevelsen känns schizofren eller ljuder falskt. Gunn lyckas navigera denna gropiga terräng – full av fallgropar – med en nästan dåraktig naivitet som belönar sig.  Super går ofta för långt – och här ligger Gunns styrka. Regissören är fullkomligt orädd för hur du tar till dig filmens svarta ton och frånstötande teman. Super är en enhetlig James Gunn-film som sprakar av regissörens vassa röst och skärpa. Det är en röst jag inte vill förlora helt till PG13:s mjukare värld. I Crimson Bolts värld ges Gunn fria tyglar och hans stämma är helt ofiltrerad och ren. Detta vill jag se mer av i Super 2.

Vad talar emot en Super 2?

Superhjälte-inflation?

Foto: IFC Films
Foto: IFC Films

Kanske är det så att vi har en superhjälte-inflation inkommandes på den filmiska horisonten. Superhjältarna har eventuellt spelat ut sin populärkulturella roll snart. Vårt filmiska klimat är kanske redo för nästa feber-yra?

Personligen börjar jag upptäcka sprickor i superhjältegrunden. De filmer jag fastnat hårdast för på inom genren sistone har antingen jonglerat friskt med formatet (Deadpool) eller introducerat nya, spännande konflikter (Captain America: Civil War). Publiken tog knappt emot Super första gången och en uppföljare kan eventuellt avtända en större målgrupp i dagens hjälte-täta filmklimat.

Just därför anser jag att den behövs. Super är inte lika tydligt parodisk som Deadpool eller Kick-Ass utan berättar en mörk humoristisk historia utifrån egna premisser. Jag är övertygad om att James Gunn hade hittat de ledstjärnor han behöver för en uppföljare. Jag längtar efter en lika bäcksvart mysig resa som han lurade med mig ut på på förra gången.

About Fredrik Edström 230 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.